Dag 1 ....

Så till den milda grad har jag haft semester att jag inte ens kommer ihåg hur man klickar för att genomföra en kortbetalning, men det löser sig.

Annat strular.
ATG-maskinen har fått spatt och kupongerna fastnar och skrynklar ihop sig och när man ringer till deras support, tutar det upptaget och man har tio minuter på sig att göra en retur. Svetten lackar.

Och sommargästerna har kommit .., det är full fart, men många tidigare sommarjobbare är tillbaka. Där är hon som läser teknik i Linköping och M som läser ekonomi i Lund ., där är en hel svärm med pojkar som fyller in varor och somliga har jag knappt träffat och jag får läsa på deras namnskyltar för att veta vad dom heter.

Sex och en halv timme, som blir till sju, känns som en evighet mellan varven.

Kvart i tio är jag hemma .., då har jag cyklat och känt tångdoften - eller havsdoften -, den där speciella som känns när man passerar Steninge och jag har sett en sol på väg ned och sett tyska turister stå på parad för att fånga detta vackra på bild och jag har kört över fem stora sniglar och hört en koltrast flöjta.

I lilla kontoret hade någon skrivit en liten manual och jag log när jag såg orden "få ej panik" .., ja, det kan man lätt få när tekniken strular. Den - manualen - var dock inte till mig.

Nytt kvällsjobb i morgon. Enbart kvällar till nio hela sommaren, för övrigt.
Sen ledig på onsdag.

Ikväll ska jag reprislyssna till mannen med den härliga rösten: Tom Alandh.

Kontraster ....

Marknaden i Accra, en av dem alla.
Allt, precis allt, kunde man köpa!
Skor, kläder, fisk, kött, kryddor, begagnade cd-skivor (jag köpte två), hattar, tyger, ja, rubbet!
Inte en enda gång såg jag andra blekhyade människor, här på marknaden, alltsål

Tio minuter bort - med taxi - ser det ut så här.

Ett hundratal meter bort, till höger om palmerna närmast i bild, finns stranden.
Låååång och kunde ha varit underbart ljuvlig!
Där eldades sopor på förmiddagarna och när vi simmade i poolen kände vi röklukten komma farande.

Som två världar var det.
Hullerombullerlivet.

Dagens fönster ...

.... finns i ett gult hus på en kulle, men nu är fönstrets dagar räknade.

Idag kommer sex nya nämligen och pv har därmed jobb så det räcker och blir över.

Framför fönstret står min nya favoritblomma - Blomman för dagen -.
Har jag någonsin blivit så förälskad i en liten blomma?

Från frön (tack Eva i Tyresö!) till vuxen blomma!

U n d e r b a r t!

Sommar i P1 ...

Hur är det?

Har ni lyssnat?

Hittills har jag en solklar favorit, nämligen skådespelerskan Mona Malm.
Hon talade igår, lördag.

Den kvinnliga journalisten som berättade om livet som utrikeskorrespondet för Expressen och kampen för kvinnorna som rövats bort eller tvingats att gifta sig  .., var också bra, men hemskt.

Idag var det Peter Apelgren och Anna Mannheimer.
Jag lyssnade inte och tror inte att jag ska göra det heller.

Och ni?

Hejdå!

För bara en timme sedan, knappt det, sade jag tack och hej till min moped.
Oj, så det kändes i hjärtat!

Det är nog en månad sedan jag lade ut den till försäljning, men knappt en enda hörde av sig och det kanske man kan förstå, när det tydligen läggs ut mellan femtio och sjuttio mopeder till försäljning - per dag - på typ Blocket.

När så - äntligen - en hugad spekulant dök upp, som dessutom var en hejare på att förhandlare (eller så var jag rent av uschlig .., det kanske är mer med sanningen överensstämmande ...?), så slog jag till och sa "ja!"

Nu har han, en man från Hässleholm och medlem i en karateklubb (stod på hans skinnjacka) hämtat den. Det var med sorg i hjärtat jag såg den lastas upp på släpvagnen, ungefär som när man säljer en hundvalp ..., för tänk, så mycket glädje jag har haft av den här moppen!

Men nu är det nya tider!
Nu är det cykling som gäller och om fem år, då kanske jag köper en urläcker italiensk vespa och susar runt på semester i Europa .., det var ju det jag drömde om en gång i världen!

Så .., tack för den här tiden kära Hooper, ja, så hette den.

En vit blomma ...

Och några rosaaktiga, det var på Mc Carthy - hill.
Vi hade precis tagit en fika på ett litet café (läs: lite läsk) och familjens unge pojke serverade oss så artigt, efter att först ha torkat av bordet riktigt, riktigt noga.

Och där kommer en kvinna bärandes på sitt barn .., kanske på väg hem från arbetet?

Och man lämnar lägenheten och går ut på grusvägar som är som gjorda för att bryta benen på .., stora hål i marken eller mindre ..., eller trottoarer där det plötsligt inte är en trottoar längre .., och man vinkar avvärjande till alla som vill erbjuda taxi-skjuts och man hejar artigt på någon som man möter och man går till Janet´s salong och hamnar i himmelriket och hör kvinnor prata om allt och inget och det handlar om barn och skolor och kvinnorna blandar engelska med det inhemska språket, det är som hullerombuller.

Och när man går hem igen, går man just här., nerför backen.
Lite längre fram, i korsningen, finns en "butik" (läs: ett skjul) där det säljs hantverk .., där utanför står två män och pinkar ogenerat i ett vattenfyllt dike eller avlopp .., vad det nu är?
Jag tittar åt andra hållet .., ser mig noga för var jag sätter fötterna.

Och man stannar till vid en buske med små, gula blommor.

Och lite längre fram en man som har problem med sin bil; det är just bortanför (ja, jag vet, men det är det bästa ordet just nu) där en kvinna brukar sitta på huk och röra om i en kittel som värms över glöd .., det blir en soppa som säljs till byggnadsarbetarna som håller till en bit därifrån.

Där uppe till höger, där den vita bilen kommer körande, där svänger man höger och sen är de bara 200 meter bara till hyreshuset där vi bor.

Efter tio dagar i ett annat land - som en annan planet känns det -, börjar man känna sig lite hemma.
Man börjar känna sig trygg.
Men det är just där.
Just i det kvarteret.

Och precis så fungerade jag när vi flyttade till Ystad från Malå.
Mina barns pappa, han utforskade bums hela stan och omgivningarna .., själv tog jag det mer kvarter för kvarter. Boade liksom in mig.

Ja, nu kan jag trösta eventuella läsare med att snart är det finito med bilderna.
Håll ut!

Hon i mitten och den yngste ....

En Oxe och en Kräfta.
Syskon.
Det skiljer tio år mellan dem.

Det var på helgerna som vi alla kunde vara tillsammans.
Vi fick se allt möjligt .., besöktel Botaniska Trädgården, till Mc Carthy-hill .., till staden Elmina och slavfortet .,. till nationalparken och promenaden över sju hängbroar ...., till landskamp i fotboll (Ghana - Mauritius), till marknader och ja, det tog liksom aldrig slut.

Dagen innan vi skulle återvända hem, blev det Labadi Beach.

Och ja, jag vet att samma bild finns på Facebook också, men jag vet också att det finns bloggläsare som  i n t e  skuttar runt på Instagram eller Facebook, så ni andra får blunda.

(Det är väl en tidsfråga innan alla bloggar är försvunna .., då får man enbart ha den som en dagbok.)

Dagens fönster ...

När världen tippar upp och ner .., ja, men jag ville inte springa med höjd kamera .., det fick bli lite hipp som happ. Ett antal fönster kom i alla fall med.

Jag tror att det här är från staden Elmina, västerut från Accra sett.

Bilder ....

Dagens fönster ....

Sista helgen besökte vi Elmina Castle, ett före detta slavfort alldeles vid havet.
Guiden berättade om allt det fasansfulla som människor utsattes för här inne - det var förstås flera rum -; om kvinnor som våldtogs och hur trångt det var .., och så alla okända öden som väntade dom fångna.

Vi var kanske tio, tolv stycken i vår grupp, däribland ett par i trettioårsåldern från Canada.
Det som förvånade mig var att ingen frågade nånting, ja, utom jag själv då.

Jodå, vi var där också ....

Till exempel .., varför behandlas fångarna så oerhört illa om man nu tänkte sig att så småningom sälja dem vidare? Vore inte det logiska att se till att dom var i god kondition?

Alldeles enkelt var det inte att förstå guiden heller, så jag missade nog en tredjedel av all information som han gav oss.

Här finns en liten film just därifrån. 

Så här vacker och annorlunda var utsikten från toppen av tornet.
Mängder, mängder, mänger med fiskebåtar låg nere vid stranden .., det var där Anders gick på händer en stund senare.

En lista från lilla Noelle ....

Hej
Tack för alldeles underbara berättelser från din resa.

Denna handlingslapp skrev Noelle idag då vi skulle in och handla, det står Såpbubblor😊😊😊
Underbara unge, total förälskelse.

Inte tyst många minuter kan vara ett släktdrag .
Onkel Fredrik undrade om hon kände till Låt maten tysta munnen 😂

Kram Babsn

Dagens fönster ....

Fotbollslandskamp i Accra, mellan Ghana och Mauritius.
Matchen ska börja klockan 15.00 "prompt", men vid tretiden går funktionärer omkring och bättrar på linjerna på planen och inte förrän vid tjugo i fyra kan matchen sättas igång.

På andra sidan läktaren står Ghanas supportrar och exakt hela tiden sjunger och hoppar dom .., precis hela tiden - det är helt makalöst -!

Intill mig sitter chauffören Enock som är ett under av trygghet .., alltid kör han så lugnt och sansat och kommer med goda råd.

Till vänster om honom, på andra sidan "fönstret" sitter en man och pratar oavbrutet i sin mobiltelefon.

"Han refererar matchen ...", förklarar Enock.



Ungefär så här lät det.

På väg till skolan ....

Efter besöket på barnhemmet blir det promenad längs den här vägen .., nu ska vi få se byn och skolan. Det är fortfarande tryckande varmt .., och en bit längre bort möter vi en äldre man med ett gevär, det liknade min pappas hagelbössa.

Mannen är ute på jakt och ska försöka hitta lite "bushmeat", alltså ungefär det man kan fånga/skjuta just här. Fåglar förstås (jag hör knappt ett enda fågelkvitter på hela tiden, men vem är jag att döma när vi själva äter kyckling eller anka ...., här finns inga alternativ), men även små antiloper, ja, jag vet inte allt mest vad det kan vara.

Själva byn är inte särskilt stor (det påminner ibland om hur mamma bodde i Argentina) .., här är lummigt och grönt .., här växer palmer, bananplantor och kakaoträd.
Eftersom jag i Accra på en marknad blev rejält uppläxad när jag tog fram kameran (och jag gjorde det inte flåshurtigt), vågade jag knappt göra sammaledes här, men här var det precis tvärtom!

Det hade ju varit perfekt om jag kommit ihåg vad kvinnorna sysslade med .., men se, det gör jag inte.

Kvinnan till höger frågade om Anders var gift och jag sa att det var han inte.
Då pekade hon på sig själv och visade att ..., ja, men han kunde ju gifta sig med henne!
Stort smajl.

Alldeles intill satt den här kvinnan .., hon hade tvättdag.
Tänk, så rätt Hans Rosling har, då, när han menar vilken befrielse, nästan revolution, det är för kvinnor som får en tvättmaskin! Men tvättmaskin fordrar ström .., och om man inte har ström .., ja, då faller det hela.
Om detta pratade vi ofta; hur landet ska ta sig ur den här ojämlika situationen.
Solceller borde ju vara melodin, men vem har råd med solceller om man lever på vad naturen kan ge?

Ghana lär vara världens största kakaoproducent och här, inne i bushen, på stooooora "flak", torkades kakaobönorna.

Så här ser frukten ut.
Precis en sån halva kom Nana Yaw fram med och bad mig smaka och jag förstod liksom inte vad jag skulle bita i .., jo, det var dom slemmiga vita gerjerna som ligger där fem stycken.
Inuti det vita var alltså bönan. Innehållet i bönan påminde om "chokladröra", ni vet, sånt man åt som liten som godis, kakao/socker/mjölk/grädde som man rörde ihop.

Och så dessa underbara färger!
Igår hittade jag en kakaoböna i min ryggsäck.

Så här såg det ut .., mörka moln på himlen, men inget regn.
Bara tryckande hetta!

Den här kvinnan ville väldigt gärna bli fotograferad och bad om lite tid (vi lovade att återkomma) och under tiden hade hon bytt kläder och ställde upp sig på alla möjliga sätt och vis inför kameran, särskilt för Anders - det var inte så viktigt med mig -.
Precis som överallt annars, tycker jag att kvinnorna vi mötte visade en sån stolthet över sig själva. Härligt, var det!

Och så tackar vi för oss och styr stegen mot den lilla byskolan ....

Hemma ...

Medan jag gick där nere vid havet med hundarna tänkte jag .., att om det hade tvärtom?
Om detta hade varit vad jag rest till.

Då hade jag förstås skrivit lyriska mejl hem och berättat hur vackert det är i landet Sverige .., hur grönt och fint och lummigt .., hur rent det är - i alla fall förhållandevis - .., och att jag på min väg ner till havet möter människor som hejar vänligt och vinkar glatt.

Jag skulle säkert också ha berättat om allt fågelkvitter ..., och att jag på en skylt vid parkeringen ser att det finns olika sorters ormar just här och att en av dem är giftig.

Kanske skulle jag också berätta om den svala sommaren i landet Sverige .., att här fordras jacka eller stickekofta när det snart är juli månad och att det blåser friska vindar och att det här och där på vägarna ligger sniglar.

Såklart skulle jag berätta om allemansrätten och att jag hade promenerat i en hästhage och att där var så vackert så jag nästan ramlade baklänges!

På slutet skulle jag säga att det här landet är så ofattbart vackert och skiftande och att jag önskar att jag hade fötts just här.

Barnhemsbyn ....

Och så kommner vi då in i själva området där barnhemmet ligger.
Där är just då tomt och öde - barnen är i skolan -, bara ett sällskap getter står i en klunga en bit bort.

Runt hela tomten löper en mur och jag ler för mig själv när jag ser vad som står skrivet på själva muren och tänker att "så smart!", ungefär som när jag i badrummet hemma i Malå hade satt upp multiplikationstabellen på elementet framför toalettstolen - i hopp om att töserna skulle nöta in det hela -.

Här är husen där barnen bor.
Minns jag rätt var där nu sju barn och så några kvinnor som sover med barnen.
En kokerska finns där också.
Alltsammans oerhört spartanskt, men det fungerar.

Se där! En vägg fylld med händer - höger och vänster - och min kom med också!
Plus en bångstyrig lugg.
Längst till vänster skymtar Nana Yaw som hämtade oss och visade sig vara en driven ung man, skärpt och rolig. 

Och Anders hand.

Köksdelen var lika spartansk den, men det spelar ju ingen roll .., huvudsaken är att det fungerar.
Den som är köksansvarig har i alla fall inte haft Siri Emilsson från Malå som hemkunskapslärare.
Aja baja att ha det så på diskbänken! skulle hon ha sagt.

På väggen sitter skolmatsedeln.
Bonka eller banka är en slags vit avlång bulle, mer som en .., ja, det är svårt att förklara.
Vi såg en man äta just detta .., han bröt som av bitar av den där vita klumpen (tänk er vit pepparkakdsdeg)  och åt detta tillsammans med stekt fisk.

Fler menyer.
Och man står där och tänker på barn i rika länder som förfasar sig över skolmaten.
Här är det mest ris eller bönor, så långt från pizza eller hamburgare som man kan tänka sig.

På fönsterbrädan låg en liten kattunge och sov så gott ....

Såna här burkar med tomater köptes in i mängder när det handlades i den lilla byn.
Och så ser ni den svarta plastpåsen ..., överallt ser man dem .., mest på gatorna.

På diskbänken ...

Det är nåt fruktansvärt varmt ute den här dagen .., svetten lackar och jag har en liten trasa i klänningsfickan som jag ideligen får torka mig med - trasan, alltså -. Anders hittar ännu en kattunge som han gosar lite med. Tänk, om män visste hur tilldragande det är när dom är snälla mot djur och småbarn, ja, så fungerar det i alla fall för mig.

Och snart ska hon få barn ....

Efter en promenad i hettan då vi besöker dels lilla byn (ser hur man hanterar kakaobönorna bland annat ...) och framför allt byskolan, återvänder vi till barnhemmet och resväskorna öppnas och så töms allt ut på betonggolvet och Jeanette som arbetar där, hon strålar som solen och säger att ..."¨å, den här klänningen kommer att bli så fin på ..." och eftersom barnen är i skolan läggs allt in i ett förråd, för att sorteras upp och delas ut allt eftersom.
Pennor, skrivhäften och annat sånt, kommer att lämnas till skolan.
Här håller Jeanette upp skylten där det står "Från barnen på Vekalyckans förskola", ja, här i Haverdal.

Maxvikten per bagage/person på inrikesflyget till Kumasi, var 23 kg.
Vi hade ingen våg tillhands och var aningen oroliga när bagaget skulle vägas in.
Det visade sig att min väska vägde 23.1 kg och Anders 23.0.
Tala om tur!!
Flygbiljetterna från Accra - Kumasi gick på totalt 1800 svenska kronor (för oss båda).
Det är klart att det hade varit enklare att bara sätta in ett par tusen kronor och så hade barnhemmet själv fått stå för inköpen, men å andra sidan .., hur otroligt intressant var det inte att få se allt detta?
Och överskottet (allt gick inte att handla för, fanns där öht något kylskåp ?), totalt 1400:- har nu satts in på barnhemmets konto.
Fadderverksamhet finns också .., det är bara att hjälpa till för den som känner för det.
Bankgirot är 1490176.

Nana Yaw tackar för allt som vi fått förmånen att överlämna.
Tala om att man känner sig som den sista länken i kedjan!
U n d e r b a r t!

Och se där .., där är ju dockan som friherrinnan skickat med .., nu lite rufsig i håret efter den långa resan från Steninge till LoszuGhana.

Sen ska vi alltså besöka skolan ... och därefter ber jag att få tvätta av mig, jag är genomblöt av svett och vad som då händer - det är så osannolikt att man tar sig för pannan - det ska jag berätta om i morgon! Jag kan redan nu säga att känsliga läsare bör hålla sig borta från den här sidan, ja, kanske tills på lördag.
Såja, nu har jag varnat.