lördagen den 14:e januari 2012

På önskelistan ....

I morgon fyller en mig närstående dam år.

Ja, "dam" och "dam", så mycket dam är hon nog inte.

En enda sak önskar hon sig och det är en mycket underlig önskan, men ganska lätt att uppfylla.

Jo, hon önskar sig fönsterbilder!

Tänk, om dom rara bloggvännerna ville ta fram sina kameror och fånga ett fönster under morgondagen .., ett fönster som dom tycker om och helst utan att använda blixt .., och sedan kunde dom där väldigt tjänstvilliga bloggvännerna mejla bilden till bisse151@gmail.com, då skulle den där madamen bli överlycklig!

Ja, det är bara ett litet tips i all enkelhet.

Och alla fönster skulle tjoppa upp samma dag!

Lördag ...


Och ljuvligt väder, så vi tar fika med oss i ryggsäcken och så tar vi långrundan, pv, harry och jag själv. Sol och blå himmel!

Allt som fattas är lärka och tofsvipor, annars känns det som vår .., även om vinden är kall och rå.

Nere vid båthamnen tar vi paus.
Nu ser jag bara pv:s lilla Askeladden .., alldeles ensam och tapper ligger den vid bryggan.

Och medan vi dricker kaffe och mumsar på gifflar, får harry leta godis som vi har gömt .., och själva småpratar vi med ett par i vår ålder som är ute på promenad, ja, dom bor egentligen i Ugglarp och frun har nyligen haft lunginflammation och vill inte stå stilla alltför länge, så det blir bara lite surr om hundar i allmänhet och harry i synnerhet och om att arbeta som vaktmästare (mannens tidigare yrke - ett underbart jobb - oerhört fritt! säger han) och kvinnan är rektor och harry hittar godiset tämligen galant.



Till tröstprisvinnaren Anitha: den här filmen är till dig!


På väg hem upptäcker vi blåsippsblad under Eckes syrénbuskar och jag ångrar bittert att jag tog på mig så himla mycket kläder .., fleecejackan under kappan .., och halsduk!!

Alldeles för varmt blir det när man har solen i ryggen.


Hemma.
Det är risigt i slänten till vänster (aldrig hos grannen) och ändå krattade jag som en galning där i höstas!

Nu hämtas en kratta och pv gör - om än ganska motvilligt - upp en eld ..., och löv och kvistar får brinna och det ryker nåt alldeles vanvettigt!

När jag en stund senare tar bilen och ger mig av mot affären, upptäcker jag att grannen, han som bor två hus närmare kustvägen, också eldar ris.


Här står han, herr Eldaren.
Dessutom har han klättrat upp i segelbåten utan namn och fixat en hävert - med hjälp av trädgårdsslangen - för det har regnat in och nu ska den vattnet bort!

Längst uppe till höger på bilden här ovanför, skymtar "Polska Ambassaden" och till vänster om den, det nybyggda huset som står nästan mitt i åkern.


Och harry håller koll på förbipasserande motionärer.

En äldre tant hälsar med nöd och näppe när hon passerar (tre gånger säger jag "hej", men hon kanske är hörselskadad ..?), där är två kunder från affären som tycks förvånade att se mig här och harry nyser av röken och nu är allt uppeldat och jag känner mig väldigt tacksam.

Tänk, så lättsamt det blir i vår!

And the winner is ...

Lördagsfönstret ...


... var mitt och fanns - och finns - på Regementsgatan 19 A i Ystad.

Vykortsskrivare var Inger i Skellefteå.

Och nu är det lördag igen - men många år senare - och om en timme, när det är helt ljust ute, ska jag ta bilen och åka till Slöinge och köpa nybakat bröd, allt medan pv tar cykeln ner till hamnen.

Då får harry springa som han vill - före eller efter husse - och detta är nu det absolut roligaste han vet!

Lite senare: nej, det ska jag inte alls, köra till bageriet, för där är det "semesterstängt".
Nåja, det får bli vanligt hem-bröd då.

fredagen den 13:e januari 2012

Och så ett kvällsfönster ...


... från Frankrike och Dessis matte!
På Spåret ....

Vi har halvlegat-suttit i soffan Ektorp och pv har fått flimmer (som fixade sig genom att han steg upp och hoppade och skuttade lite) och ikväll klarade vi oss tämligen bra.

Schweiz klarade jag nästan direkt, likaså Selma Lagerlöf.

pv är mästerlig när det gäller musik - där är jag t o ta l t borta -.

Hillary var lätt.

Och pv visste vad solen till största delen bestod av.

Och för övrigt tycker jag att paret i dressinen är himla sympatiska och att sångerskan var sååååå vacker!

Sär skrivningarnas himmel rike ...


Lapp Kniv Äkta same hantverk


Det finns i alla fall på Tradera.
Västnytt ikväll ...

"Finanskrisen har slått hårt mot båtförsäljningen."

Jaså.
Nästa dragning i Uppmuntringslotteriet ....

Imorgon lördag, kl.11.00 pip.

Hit-och-dit-prat ...


Mitt köksfönster i Ystad.

Kvinnan som packar upp sina varor är supereffektiv .., streckkoden åt rätt håll .., snabbt upp med varorna och ännu snabbare ner i kassen och hon har knappat in och gjort klart för mig att godkänna betalningen med kortet.

"Herrekors, vilken effektiv kvinna du är ..., får man fråga vad du arbetar med?" säger jag.

Hon är inte bara snabb, hon är otroligt vacker och det har jag sagt rakt ut till henne.

Tidigare, alltså.

"Vad jag arbetar med .., jaa, du .., det gäller att vara effektiv där också, jag är läkare på röntgenavdelningen på Halmstad lasarett, arbetar mest med ultraljud", säger hon smajlande.

Och på min fråga om hur hon trivs med jobbet, så där på en skala från 1 - 10, svarar hon direkt, ja, utan att ens tveka en millisekund: tio!

"Jag ä l s k a r mitt jobb och det är ingen överdrift när jag säger att jag längtar till arbetet varenda morgon!"

Ojdå, kära nån.

Och lilla Molly, tvåochetthalvt år, har också varit på besök i affären och hon är så go, så man kan äta upp henne rakt av!

Mollys mamma berättar att den lilla madamen har varit och handlat flera gånger, fast då har jag inte varit där och sista gången frågade Molly sin mamma "var är hon?"

Då blir man glad, för vi är liksom kompisar, Molly och jag själv.

Efter jobbet åker jag till stan och hämtar pv - harry ligger i baksätet och dreglar bara lite-lite, men i varje rondell tittar han upp och jag tänker att nu kräks han, men det gör han inte.

Är det någon stad i Sverige som verkligen drabbats av rondellsjukan, så är det Halmstad.

Från Stensjö till Sturegymnasiet där pv väntar, är det inte mindre än nio rondeller!

Men se det går bra den här gången och när vi kör hemåt, är solen stor som en apelsin och på väg ner i havet .., det är ofattbart vackert, men kameran har jag glömt hemma - och det är inte ofta det händer -.

Nu är det fredagkväll ..., Skavlan och På Spåret, fast i omvänd ordning!

Hos madamen i Portugal ...



... i en kommentar där, finns en länk där man hamnar här.

Ja, inte här hos mig, utan man kommer till den här filmen.

Jag brukar konstatera - väldigt subjektivt - att jag har ett bra minne.

Ofta kan jag direkt märka om en kund har nya glasögon eller ny jacka, osv.

Det var vad jag trodde, alltså.

Att jag hade.

Innan jag tittade på den här filmen.

Glädje - vs - sorg och bedrövelse ...


I helgen åker barnbarnet Emil (lintotten längst fram i gul tröja) och hans lag till Sundsvall, ja, det är fotbollsspelande på gång. Nån slags cup, tror mormor.

Så här såg det ut för flera, flera år sedan, då Emils lag BSK uppenbarligen hade gjort mål på motståndarna!

Notera den sprittande glädjen hos dom gultröjade.

Dagens fönster ...



Monica i Lysekil undrar om jag har någon nytta av ett soligt fönster från Bohuslän?

Om jag har!

Det är torsdagkväll när jag lägger in den här bilden och jag är alldeles förbi av trötthet och tänkte för mig själv .., ååå, nu måste jag fixa en fönsterbild till imorgon .., går så in på mailen och vad jag hittar där, om inte detta ljufvliga!

Visserligen bor vi nära havet, men vi ser det inte.
Man hör det, men ska man ha havsutsikt, får man allt klättra upp på taket.

Men Monica, tänk .., hon kan i sommar sitta på sin balkong och se havet där borta ., och klipphällarna och kanske segelbåtar som sveper förbi!

Sicken lycka!

torsdagen den 12:e januari 2012

Det doftar kokt kyckling ....


Kan det möjligen vara därför pElle och sigge nilsson har lämnat sina sovplatser?

Svar: det kan det.

På agendan ...



"Pojken med cykeln" - en film som för en stund sedan recenserades i SVT.

Den ska jag se.

Torsdagsfönstret ...


... är egentligen flera och finns hos grannarna Gun och Göran.

Bara såååå läckert är deras hus och även tomten, där det märks att nån har tänkt till.

Jag ska ta bilder lite senare idag och visa er.

onsdagen den 11:e januari 2012

Ordlöst ...


Egentligen har jag ibland alldeles oerhört svårt att tro på ett liv efter detta och för mig spelar det heller ingen större roll; jag är väldigt nöjd med det här livet som det har varit, men jag kan förstå andra som inte har haft samma tur, då vill man nog gärna få en ny chans.

Och när jag var väldigt ung och lyssnade till predikningar om himmelriket, änglaspel och om harpor och evigt gröna ängar, då tyckte - och tycker jag fortfarande- att det låter lite väl enjängt.

Vem vill alltid ha sol och blå himmel?

Och tror man på Darwin, så blir det förstås ännu svårare att få det hela att gå ihop.

Men sen händer det saker i ens liv; sånt som man omöjligen kan förklara och tittar man i backspegeln kan det bli nästan som en väv .., man ser hur allt hänger ihop - hur det bildar ett mönster - och då blir det rent av hopplöst att begripa nånting alls.

När jag i höstas lyssnade till Mark Levengood när han förklarade sin tro och hur det skulle bli den dagen han skulle möta Vår Herre, då sa han ungefär så här .., att "jo, tänk er att man kommer upp från havet och där står Gud med en stor badhandduk och virar om en och så säger han att .., ja, men det var väl inte så förfärligt farligt och M.L. skulle säga att jo, ibland var det farligt, själva livet, men nu gick det ju ändå bra".

Ungefär så.

När jag idag stod på stranden och såg det ni ser på bilden .., då tänkte jag att ..., det där herr Levengood pratade om, ja, det ser nog ut ungefär så här, när man kliver upp från havet som är livet.

Det är bara att hoppas att nån står där med handduken och tar emot en.

Gömma nyckeln ...


Efter jobbet.
Vi står ute på parkeringen och ser hur Lena rotar i sin väska.

Frånsett pv och chefens mamma Anna-Lisa, vet jag ingen som letar nycklar så ofta som underbara arbetskamraten Lena.

Ikväll när vi hade slutat för dagen .., vi stod ute vid våra bilar - det var Malin, Lena och jag själv -, då började det ...., letandet.

Den kom fram, men jag kan lätta känna igen mig i paniken.

I det här hemmet har vi en - säger en - bilnyckel,.

Jag kan lova er att den alltid hängs upp på samma ställe och är den inte där (idag hade jag glömt ta in den från bilen), då blir man närapå skräckslagen.

Jaha .., ni undrar varför vi inte ser till att skaffa oss en reservnyckel?

Jo, den käre pensionatsvärden är smålänning och vill hellre leta lite till.

Upphittat ...


Allt är inte idyll.

Plötsligt upptäcker jag resterna av ett djur i sanden.
En älgkalv, eller ..?


Nosen till vänster.


Och en bit ifrån .., det som är kvar av en sjöfågel av något slag.

Ytterligare några meter därifrån hittar jag en liten sten som påminner om .., ja, ni ska få se den vad det lider.

Just nu vilar den i min kappficka.

Idag ...



Ja, jag är medveten om att man kan bli spyless på naturbilder hit och dit.

Men det kan inte hjälpas; när jag nu på morgonen går nere på stranden, ja, då tappar jag nästan andan!


Och hela tiden förändras ljuset.

Dagens fönster ...



Klockan är halv tio när jag tar bilden av fönstret i det lilla, gula huset vid vägen.

En morgonbild från Bohuslän ...


... med solen som färgar klipphällarna.

Det var Monica i Lysekil som fångade ögonblicket.

Tre inköpslistor från Västerås ...



I min kollega Jessicas skrivbordslådor .., där - precis som här -, börjar det svämma över av upphittade inköpslistor!

Å, det får mig verkligen att smajla, ja, för det är som ett litet "gift" det där.
När man väl har börjat leta .., då går det av bara farten.


I hyllorna närmast kassorna, där brukar jag snegla efter listor.
Bland chipsen och godiset .., och i kundvagnarna förstås.
Och i korgarna!



Och dom här listorna kom susande genom rymden just idag!
Tack Jessica! säger jag.

(Noterar att där inte finns någon Gustavskorg den här gången ,-)

tisdagen den 10:e januari 2012

Ibland ...

... tar liksom reportrarnas röster över.

Det blir bara rösten som man lyssnar till.

Eller sättet som han eller hon pratar på.

Somliga har ett slags flyt, andra talar i nån slags s t a c c a t o - v a r i a n t.

Ugglarp ...


Bara några kilometer norrut ligger Ugglarp.

Det är ett avlångt samhälle som spretar åt två håll - först rakt norrut - och så västerut, mot havet till.

Det är ju förunderligt egentligen, att ett landskap kan förvandlas så ..., på så kort sträcka!

Här finns inte alls lika mycket ljunghed som där vi bor, nej, här påminner det mycket mera om Bohuslän.


Stranden är enormt bred, även om havet - efter alla stormar - har skurit sig in mot land.
Man kan tro att där varit en jätte med en stor kniv; ty sandkanterna är verkligen knivskarpa!

Det hela liknar ett deltaområde.

Och jag välsignar mina skor -klädda med GoreTex - som gör att jag kan vada över det ändå tämligen grunda vattendraget.


Och en sak är ju säker, inte behöver jag köra till Ringenäs - mot Halmstad till - för att hitta snäckor till Uppmuntringslotteriet!

Hela tiden krasar det under skorna .., det låter som ginge man på krossat glas!

Och säkert tio meter upp i slänten, ligger strängar med ilandflutna snäckor!
Det är dom som är på bilden!

Närmast stranden är snäckorna små och pyttiga, men ju längre upp i slänten jag kommer, desto större blir dom!

Och harry springer lös och jagar undflyende kråkor eller kajor och själv drar jag efter andan.

Såna här dagar känns det att man l e v e r.

Ledig dag ...


Ja, ni vet ju ändå allt.

Vad vi gör, harry och jag själv.
Och nästan vid vattenbrynet ligger en ilandfluten säck av juteväv.


Och även om jag försökte hitta all världens vackraste ord, så skulle det ändå inte fungera.


För ibland är det helt enkelt överjordiskt.
En sprallglad hund.
En sol som visar sig.
Sjöfåglar på rad, en bit ute till havs.


Stilla vågskvalp.


Och någon som längtar efter att ta sig ett bad.
Att ligga på rygg i vattnet och titta rakt upp mot himlen.


Nästan hemma möter vi en kund från affären; han som arbetar i Räddningstjänsten och om några månader ska gå i pension.


Han har med sig sin - eller sin sons - lilla hund som heter Zingo; en skånsk gårdshund som springer i raketfart!

En stunds småprat blir det.
Och harry blir knäpp och hör inte alls vad matte säger, så då åker kopplet fram.


Sista biten hem.
Solen från öster.
Det är som höst och vår på en gång.


Och hemma.
Grannens mossmatta är grön och fin och som ett lojt sjölejon på land, sticker berghällarna upp i dagen.

Bäst i tidningen ...


Min pappa var - så länge han levde - en trogen läsare av Aftonbladet.

Ja, han läste även bildtidningen Se och ibland Lektyr och Fib Aktuellt.
Där, i dom två sistnämnda tidningarna, fanns ju så väldigt intressanta artiklar minsann.

Jag brukade också läsa dom där tidningarna och allra bäst tyckte jag om baksidan på Aftonbladet där fem olika personer fick svara på en fråga.

Precis likadant är det nu, ja, det är fortfarande inte dom där Stora Nyheterna som jag faller för, nej, det är dom här mindre .., dom småttiga.

I underbara Göteborgs Posten finns varje söndag rubriken "Vad var viktigast i veckan för dig?"

Åååå, just sånt tycker jag om!


Och så får fem helt olika människor berätta och det är hur intressant som helst!

Marie, 25 år och gatuköksförsäljerska, berättar att hon har fått ett 1000-bitars spegelvänt pussel i julklapp och att hon nu har kommit en bra bit på väg med det.
Det är Marie som är på bilden längst uppe.
Sexhundra bitar har hon lagt - so far -.

Och Abbas, 50, vill inte uppge sitt förnamn, däremot kan han berätta att han har firat nyår med sina kompisar ..., och Henrietta, 16 år, har åkt upp till Stockholm och köpt nya kängor , för hon vill ha såna som inte har dragkedja på sidan och det har inte dom här nya.

Marilyn, 56, är glad att hon har fått en semesterdag.
Hon har ett tufft jobb som socialsekreterare och det var skönt att få vara ledig några dagar i sträck och så passade hon på att besöka Holmens marknad.

Och Johan, 16 år, berättar att hans band "Tears of a clown" har fått en ny replokal!

Det är precis samma sak med dödsannonser.
Allt oftare finns det bilder på den som har avlidit och hos hemtidningen Norra Västerbotten kan man - på deras hemsida - läsa vad anhöriga skriver om sina föräldrar eller syskon.

Det är ungefär som att öppna en bok!
Där är en bild på en man eller kvinna som inte längre finns och så följer texten och innan man har läst klart, så har ett helt livsöde klivit fram!

På vår kylskåpsdörr sitter ännu urklippet om en farfar, nedskrivet av barnbarnet Lisa, ja, det var just från hemtidningens familjesida.

Så här skrev Lisa som sin farfar.

"Farfars hår är alldeles vitt.
Han kör bil fort, husen flänger förbi.
Farfar känner nästan alla, fast dom är döda nu.
Farfar har gubbkeps och äter Emser.
Det lyser i köket när man går förbi.
Farfar är trött och ligger på soffan, lyssnar på radio.
Farfar vill ha besök.
Han tycker om när det skojas och pratas, farfar är den som pratar mest.
Men nu är farfar död.
Nu är det tomt."



Det säger förstås en hel om hur oerhört kulturell jag är, att klippet här ovanför, ett brev från en liten flugsnappare, gjorde mig alldeles överlycklig .., och jag mejlade bums till redaktionen och skrev att detta, att få läsa dom här raderna, det uppvägde det relativt höga priset för en årsprenumeration!

Förmodligen trodde redaktionen att jag drev med dem, men det gjorde jag inte alls.

Nu ligger det här klippet på jobbet, i den där jättestora bingen där vi har solrosfrö i lösvikt!

Mig veterligt har inte en enda kund läst brevet från den lilla fågeln.

Lediga-dags-fönstret ...


... finns på Regementsgatan i Ystad.

Där stod bagaren och hälsade så här glatt när jag en morgon passerade.

Då blir man glad.

Faktiskt.

måndagen den 9:e januari 2012

"Det enda som är vackert hos dig .."


Solveigs vackra vänstra hand.
Eftersom hon inte tyckte att det hjortronfärgade nagellackat blev bra, gjorde jag om bilden till svartvitt.

Igår hade jag en äldre kvinna i kassan och när hon gav mig pengarna, höll jag för ett ögonblick fast hennes hand och sa ..."men åååå, vilken vacker hand du har!"

Och handen var mjuk och len och så otroligt kvinnlig.

Kvinnan log varmt och så sa hon att ...."vet du, min mormor sa en gång att .., det är tur att du har vackra händer, för det är då det enda som är fint på dig!"

Just så.

Man kan undra hur det känns för en liten tös att få höra nåt sånt.

Och detta, att ha vackra händer, tänkte jag på när den här handbilden kom susande genom rymden ikväll.

Handen tillhör "Långt borta och nära" som vann tröstpriset i lördags, ja, jag hade önskat få en vänsterhand och det fick jag ju också.

"Jag gjorde mig till och har hjortronfärgat nagellack ...", skriver madame Solveig.

I smyg ....



Kvinnan är i min ålder och verkar stressad när hon ska betala ., hela tiden tittar hon sig omkring med en slags oro i blicken.

"Och så vill jag ha en ask Prince, men skynda dig och ta ner den!"säger hon, med blicken riktad mot entrén.

Ingenting begriper jag.

"Jaa .., du förstår, min man vet inte om att jag röker, jag stiger upp jättetidigt på morgnarna och går ut och tar ett bloss, nä, han känner inte lukten, du vet, jag parfymerar mig .., ja, i flera år har jag gjort så här .., hur han är ...?, ja, en renlevnadsmänniska ...", säger kvinnan och stoppar raskt ner cigarettasken i handväskan.

Och det är ett par veckor efter jul och hur många gånger som helst per dag blir meddelandet "Medges ej" när bankkorten dras och jag får ont i magen och ser paniken i ögonen ..., bankkort efter bankkort testas och ibland blir svaret detsamma mest hela tiden.


"Vareniklin tartrat" är ett rökavvänjningsmedel.
Kanske är skribenten läkare?

Och det tycks råda en slags kamp om vad som ska köpas hem.

Tidigt på förmiddagen kommer en kvinna i 40-årsåldern in och köper frukostbullar.

"Nu du, ska jag hem och sova!" säger hon leende.

Jag frågar om hon arbetar inom sjukvården och det gör hon.

"Javisst, på Varbergs lasarett", förklarar hon och jag tänker att hon är sjuksköterska, för så fördomsfull är jag förstås, men nejdå, kvinnan är läkare på kvinnokliniken och natten mot idag har varit lugn, inga barn som behövde hjälp för att komma till världen, allt har varit bra.

Då kommer jag ihåg brevet jag fick i förra veckan, ja, det var just från Varbergs lasarett och en överläkare hade undertecknat det hela och allt var så omåttligt vänligt skrivet, så där så jag för ett ögonblick hade tänk skriva och tacka - det var sååå långt från myndighetsprat som man kan tänka sig -!

Men nu skrev jag inte och tackade, för jag tänkte att .., kanske är den där överläkaren en riktigt stropp när allt kommer omkring och skriva trevliga brev är måhända inte så avancerat .., men till kvinnan framför mig, för henne berättar jag om hur glad jag blev och hon får veta vad skribenten hette, ja, som en före detta statsminister i vårt land.

"Han är verkligen så jättetrevlig!" säger hon då leende.

Ojdå.

Jag kanske får höra av mig ändå.



Och mitt på dagen, tre timmar innan jag ska sluta, får jag ta bilen och köra hem och rasta Harry.

Aldrig i livet har jag arbetat på en sån härlig arbetsplats med så mycket generositet!

Och nu är jag ledig i en och en halv dag.

Då vill man sjunga så här ...
Eller så här - i alla fall i refrängen -.

Fullmånen ...


... som lyser rakt in i sängkammaren och kanske är det ett ålderstecken att man vaknar klockan fyra och omöjligen kan somna om.

Och där är P4-prat och inringande lyssnare och där är en man från Skåne som arbetar som fågelskrämma, ja, eller fågelskrämmare.

Aldrig att jag begriper varför radiopratare ska ringa upp människor klockan fem på morgonen?
Nog måtte det väl ändå finnas möjligheter att göra en intervju antingen långt senare på dagen, eller helt enkelt på kvällen?

Och nu gomorron-tv-prat om presidentkandidaterna och en pratglad ung kvinna som menar att kandidaterna påminner om en tomteparad, men se det tycker inte den manlige soffgästen, som, precis som fågelskrämmemannen, talar en utpräglad skånska.

Härrrrligt!
S a k n a d ...

I tre veckors tid har pv varit hemma hela dagarna.

Jullov, heter det visst.

Och flera gånger per dag har harry och pv varit ute tillsammans .., det har blivit kilometerlånga promenader och timmavis har dom kamperat ute på gården, då pv pysslat med nerfällda träd eller annat, allt medan harry har lekt med pinnar och kvistar.

Idag stiger husse upp klockan 05.00 och en timme senare ger han sig av, på cykel.

Alldeles vilsen blir harry.

Går i hallen och gnyr ..., funderar var bäste kompisen är ...?

Måndagsfönstret ...


... finns i ett gult hus på en kulle - närmare bestämt i ett kök -.

Här speglar sig fönstet i dörren som leder ner till källaren.

Det är som en underjordisk källare, alltså inget riktigt rum, och där finns en svindelbrant trappa, några hyllor och åtskilligt med "rat".., och inte en enda gång har jag vågat mig på att titta hur där egentligen ser ut, ja, där längst nere i mörkret.

Nu vet jag: som en Hitchcock-källare är det .., ni vet, en sån här där maken gräver upp golvet för att sedan placera sin fru där under, ja, henne har han förstås slagit ihjäl med en yxa och nu gäller det att skynda sig innan någon upptäcker vad som har skett.

Just en sån källare.

Ofta finns lite vatten på golvet, där längst ner.

Direkt till höger när man öppnar dörren, finns hyllor längs väggen och där står ibland mjölkförpackningar, burkar med rödbetor eller små burkar med öl från Danmark.

På spikar på väggen hänger plastpåsar fyllda med grapefrukt, apelsiner och citroner - det är dom som pressas var morgon och det är det bästa jag vet - och så finns där andra spikar där pv:s verktyg sitter på rad, ja, han har ritat konturerna av varje verktyg, verkligt prydligt är det, men jag tror att någon som flyttat in i det här huset har förstört ordningen en aningen.

Ja, ungefär så är det.

// Och Hitchcock ..., vilka filmer den mannen gjorde!
Det är den här filmen jag har på dvd och lottar ut på Uppmuntringslotteriet, då heter den "Slå nollan till polisen .." och den är hur bra som helst.

Handlingen: make som tröttnat på sin hustru lejer en mördare för att ta hustrun av daga .. men nu går det inte riktigt som han har tänkt sig ..., ja, som maken tänkt sig, alltså.

I den här filmen försökte Hitchcock att - med vissa trick -, få det hela att se lite 3-dimensionellt ut.

Jag tycker att den mannen var m ä s t e r l i g på att göra nervkittlande filmer.

söndagen den 8:e januari 2012

Om Lundafarmor och Solveig ...


Förstapriset i den tionde omgången, det gick alltså till lundafarmor.

När jag ber henne berätta lite om sig själv, så skriver hon så här:

"Hej Elisabet!

Några små fakta: Född och uppvuxen i norra Småland (Jönköping), boende i Skåne sedan snart 50 år. Vattuman med höger tumme upp. Gift och precis firat vår 47:e bröllopsdag. Fyra vuxna söner. Intresserad av främst ord och bild, samt natur.

Läser hellre än ser på film.

Läser mycket och överfulla bokhyllor är vanligaste möbeln här.
Har aldrig haft soffa eller kaffebryggare! "

Dessutom bifogar hon ett par bilder - så där off the record - och jag säger bara en sak: ni skulle inte tro era ögon om ni såg lundafarmors bokhylleväggar, bräddfyllda från golv till tak med böcker .., och jag skymtar bokryggar där det står Picasso, Grünewald, Magritte ... och därav kan man nog förstå att konst är ett av alla intressen som finns i familjen.

Om man aldrig har haft en soffa i sin boning, då kan man nog utgå ifrån att i det huset finns inga latmaskar.

Stort grattis till dig, Lundafarmor!


Bilden från lifeblogs egen sida .., där, i gläntan, bor hon.

Tröstpriset gick den här gången till bloggaren "Långt borta och nära".

Egentligen heter hon Solveig och så här skriver hon när jag ber henne berätta lite om sig själv.

"Hej där!

Men snälla nån ska du skicka marmeladen också, packa den i en kraftig plastpåse, lite platt, skicka i vadderad påse - alltså inget glas - och så tänker jag på portot!!!!

Vuxit upp i Arjeplogs kommun, varit hotellreceptionist, vattenrallare, biblioteksassistent, sysslat med kontorsarbete i Ritsem, Ligga (Jokkmokk), Åsele och Slagnäs.

Vänster tumme upp och är lejon.

Kram
Solveig."

För en stund sedan ringde jag henne för att fråga om jag fick skriva ut namnet och vet ni hur det känns i hjärtat när man kommer till någon som pratar rent arjeplogsmål, trots nitton år i förskingringen!

Jo, man blir alldeles varm inombords!

Och Solveig, som för övrigt bor i Dalarna, lät som en glad och varm och go människa och så, så där på sluttampen kom hon på en sak, jo, att hon tycker om bokstavsspel, så där som Betapet .., och så fick jag veta att hon hängt med här på bloggen i nästan sex års tid, dvs, så länge som jag har hållit på med detta.

Ack .., här vore sannerligen en tålamodsmedalj på sin plats, Solveig!

Och här är länken till hennes blogg.

Grattis till dig med, Solveig!