lördagen den 4:e juni 2011

En inköpslista från Värmland ..




"Hej Elisabeth!

Skickar ner en inköpslista som jag hittade i dag på Coop i Karlskoga.
Man kan undra om den som har handlat äter ute varje dag.
Lagar inte folk mat?

Tack för en underbar blogg som du har.
Det blir många a och o och jag ler ofta framför datorn när jag vet var du varit och hur det ser ut där du är och så kan jag se dig framför mig komma susande på din moppe.
Jag kan nämna att om du i stället för att köra rakt fram i Ugglarp och ner i Skällentorpsbacken, kan du åka över Äskered och även komma den vägen till Slöinge.

Det är även denna väg som man kan köra över berget om man vill till Getinge,

Då vet du nog vilken väg jag menar.
Hälsningar från ett Varmt Värmland.
Eva."

mossfolk sa...

En kontorsnisse, det tror jag.
Säkert jobbar han på det som en gång var Bofors.
Fil till frukost, sju dagar i veckan. Och frukt är bra att ha. Luncherna äts ute. Alltid.
På det som hette mässen eller på golfrestaurangen. Sena arbetsdagar.
Bara kvällsmacka när han kommer hem. Med mjölk.
Eller eventuellt te med mjölk i.Bor ensam. Runt 50 år. Minst.
Och det är en "han", det syns väl. ;)



Kapten Göransson med besättning ...


Idag bestämmer sig pv för att ta ut lillbåten, den som är tänkt ska användas till fisketurer.

Det är en Askeladden som kan användas enbart som motorbåt, men man kan också segla med den och det är det pv har i tankarna.

En enda gång har jag varit ute med den här .., då rodde jag själv och pv satt intill och så snart vi lämnade den lilla hamnen och kom ut på öppet hav, ville jag vända om!

Så förfärligt harig jag var!

Och jag har väl inte bestämt mig helt för att följa med idag heller .., nu ska det seglas lite .., men vinden är nästan obefintlig och ja, det känns aningen bättre.

Så jag hoppar i.
("Hoppar i" = vinglar mig ombord).

Men åååå, så roligt detta var!



Innan vi kommer ut från hamnen, ror pv.
hemvägen seglar vi (ja, "vi" och "vi" ....) ända in mot kaj.
Då sitter jag vid rodret.

I kanske en och en halv timme blir vi ute .., vi passerar fågelön och stranden och går mot Glassvik, söderut alltså.

Vi dricker vatten och kalasar på pv:s kokoskakor och säger ..."men varför tog vi inte med oss kaffe och mackor och kikaren!"

Det är pv som är kapten.

Han sitter vid rodret och själv solar jag - liggandes på rygg på knöligt underlag - eller sitter med uppdragna knän och tittar ut över havet.

Vi ser ett sällskap ejderhannar - tjugo stycken kanske - komma flygande i våldsam fart alldeles ovanför vattenytan och vi ser en fiskmås som ser ut att "loppa av sig" i vattnet .., och hela tiden hör vi fiskmåseskrik och seglet som fladdrar bara lite, lite i vinden.

"Snart ska jag göra ett slag ...", säger pv.

"Ett slag ...?" säger jag och tänker att då får jag nog vara beredd, så jag inte får seglet/bommen i huvudet.



Och så frågar jag när slaget ska bli av?

Ja, detta säger väl allt om hur van seglare jag är.

Lördagmorgon ...



Det var det här jag hade längtat efter .., att ta moppen och ta sikte på lilla bageriet i Slöinge.

Åååå, sicken glädje!

Morgonen är ljummen och där är - som alltid - kossor och hästar och får och vid vägrenen upptäcker jag en överkörd grävling .., nästan framme i Slöinge ser jag en ung tös som är ute och rider sin häst .,. jag passerar viadukten över motorvägen till Göteborg (eller Malmö, välj själv) och jag tänker att på Höga Kusten-bron, där skulle ingen människa få mig att köra moped!

Mera dofter!
På vägen ligger utspilld gödsel från någon traktor och jag aktar mig noga för att inte få sladd i "leran".

Lupinerna blommar!



Parkerar utanför bageriet.
Kön ringlar sig ut genom den öppna dörren.
Här är ännu morgontrötta människor .., särskilt mycket prat är det inte.

Och jag köper frukt, - och nötbrödet och en stor Levain och kör hemåt - lycklig -.

Ja, så är det.

Och ja, jag vet.

Det kan vara på gränsen till kräkframkallande att ideligen behöva läsa om hur ljuvlig tillvaron är .., men så här är det och moppen .., åååå, det är ju en frihet som inte i ord går att beskriva helt enkelt!



Nu är det ju så att det är omöjligt att beskriva ett landskap med en bild.
Jag kan det i alla fall inte.
Men Halland är vackert .., mjukt och inbjudande .., som en blandning av Bohuslän och Skåne.

Och hela vägen hem, nynnar jag på den här sången ....

Lördagsfönstret ...


Dagens fönster kommer - nej, inte från England eller USA -, utan från Frankrike!

Då anar ni kanske vem som viftat med håven?

Just det.

Madame Monet.

fredagen den 3:e juni 2011

Guldstunder ...


Guldstund 1: ung kvinna lämnar fram två brev som ska till Japan.
Hon har skrivit adressen med japanska tecken och jag ramlar nästan baklänges av förvåning!

Så o t r o l i g t vackert!

Och jag frågar och hon berättar ., jo, under ett års tid studerade hon i Kobe, Japan, och dessförinnan hade hon läst japanska i ett år ... "men det var för kort tid, nåja, det var ändå helt fantastiskt!" säger hon.

Av hela mitt hjärta önskar jag att modet hade infunnit sig ., att jag hade vågat fråga om det vore möjligt att ta en bild, men dithän kommer jag inte.

Guldstund 2: en pappa med sin lille son står framför mig i kassan.

Lillkillen är kanske fem år och har bruna ögon med lååånga och täta ögonfransar, men det är inte allt .., medan pappan plockar upp varor, möter lillkillens blick min och jag blinkar lite åt honom - så där "blink-blink" - , nästan som i smyg ...., och då ler han så varmt mot mig .., han filur-ler .., och pappan märker inget, ingen märker något ..., och det blir en microsekund av
k o n t a k t .., en slags hemlighets-gemenskap.

Långt efteråt känner jag värmen i hjärtat.

Jag gör det ännu, tio timmar senare.

En dag på jobbet ...


Aldrig i hela mitt liv har jag arbetat i en butik, där charkavdelningen är så exemplariskt ren och fin! Där ligger aldrig en enda onödig pryl framme .., bänkarna är skinande blanka och där råder en makalös ordning och reda!

Här står Anne-Marie och ordnar med festbrickor, just detta var mest ost.

Hennes festfat är fantastiska (ja, här står överorden som spön i backen, men det är ni ju vana vid sedan tidigare ...) och när vi i juli får besök av bloggvänner, då ska det bjudas på just ett festfat!


Lite närmare bara.



Den rara Emmeline kommer med stora baguetter (plus 6544) som ska gräddas.
Vi har en egen kyl för bara djupfryst bröd och det är ett oräkneligt antal olika sorter att välja på.
Wienerbröden (plu 7257 .., jag tänker på dr Böhlanders födelseår 1972 och lägger till 3 år till mitt eget ... ååå, äntligen sitter det!! ) får tina upp lite och gräddas sedan i 18 minuter (om jag minns rätt), mindre bröd går på 5 minuter.

Döm om min förvåning när jag i Ystad upptäckte att Möllers Bageri fick leverans av just djupfrysta wienerbröd, ja, det var när jag passerade och lastbilen kom med varor.!



Här står Peter och pratar lite med Emmeline.
Peter arbetar i charken och har haft pv som mattelärare.


Om man råkar nynna på en sång, så kan Gunilla hela alltet!
Man hör henne ofta småsjunga där inne i charken.
Och hon är duktig på att "slänga käft" med alla byggjobbare som kommer och handlar.
"Ja, men ska det inte vara lite nygräddad potatisgratäng till biffarna ...?" säger hon.
Och så blir det.

Gunilla är också i charken och hon är nog den bästa säljaren av oss alla i affären.

Det gäller ju att inte enbart expediera kunderna, utan även att få dem att köpa något som dom kanske inte alls hade tänkt sig, merköp alltså, och just det är hon så duktig på.

På en kurs anordnad av Ica i Ystad, frågade kursledaren hur många av oss som var säljare?
Det var inte många händer som sträcktes mot skyn, men så är det ju onekligen, arbetar man i butik, då ÄR man säljare.

Eller: bör vara.

Egentligen tror jag att detta är en medfödd gåva.
Antingen är man säljare eller inte.
Själv är jag det inte.
Inte på det viset.


På hyllan i omklädningsrummet ligger min hjälm och väntar.

Att köra hem vid halvåttatiden är en dröm.

Nu blommar lupinerna vid vägkanten .., just före Steninge ser jag en skata och en kaja som bråkar våldsamt .. solen är på väg ner i horisonten .., och här och där möter jag människor som är ute och rastar sina hundar.
(I morse mötte jag fem joggande människor).

Det är en helt ljuvlig kväll.

Och nu stundar tre dagar i frihet.

Amen.

Morgonsurr ...


Någon har svårt att bestämma sig ...


Klockan 7.00.

Frukost på altanen .. morgonsol och duvkooooorr.

Dagens Nyheter på bordet.

Det är varmt ute allaredan .., (ett pv-uttryck som jag upptäcker har fastnat i mitt huvud), ja, det här blir nog en alldeles fantastiskt fin dag.

Mellan tuggorna pratar vi om prostitution .., om kungen ..., och jag tänker på hur dåligt han ska sova och vad som avhandlas vid frukostbordet i det kungliga residenset?

Och så pratas det om dagens jobb .., om middagsplaner ("grekisk sallad, det blir jättebra, jag är ändå så himla trött när jag kommer hem halv åtta!" säger jag och pv svarar att "det blir nog någon råd med det ...") och han pratar om allt som ska göras.

Det blir en tur till återvinningscentralen .., till Systemet ., till Åhléns (jag beställde fel parfym på nätet och fick en doft som är på gränsen till äcklig, nu får jag göra på vanligt sätt, köpa i butik!) och igårkväll kom lillbåten i sjön .., kanske tänker han sig en tur på havet?

Själv ska jag nu ta på mig moppekläderna och ge mig av.

En riktigt skön ledig lördag tillönskas den som eventuellt tittar in här!

Fredagsfönstret ....



Från Vietnam kommer den här bilden och jag ler lite .., för Guy vet att jag fascineras av det som är lite skruttigt.

Ett sånt här fönster, t.ex.

torsdagen den 2:e juni 2011

Kväller i gästrummet ...


Och fantasin skenar iväg.
Vilka samtal har den här klockan lyssnat till?
Var satt den i sin ungdoms dagar?
I ett finrum?
Vem drog upp den?


Väggklockan som jag köpte på auktionen i Heberg - väggklockan som saknar pendel - och alltså är helt obrukbar, ååå, den skänker mig sådan oerhörd glädje.

Två gånger per dygn visar den rätt tid.


På väg till jobbet ...


Tänk, att se havet nästan hela tiden när man kör till jobbet!
Bilden togs i Steninge.

... och havet på höger sida och där är tofsvipor och kajor och det doftar övermåttan ljuvligt.

Stannar till vid vägrenen och släpper förbi några bilar .., tar fram kameran .., tänker på pv som cyklar den här sträckan varje dag och vilken glädje det måste vara för honom - dessutom är det ju alldeles tyst -!


Ler åt bonden Stigs ensillagebalar, ja, det var ju av honom vi köpte rådjursmaten som blev till ett sådant veritabelt elände!

Sen raka spåret till jobbet.

Det är enormt många sommarboende som nu kommer för att ha långledigt i landet Halland och alla kassor är i gång och det är full fart precis hela tiden!

Emmeline, Johanna och jag själv har kassorna, Mattias är på golvet, Carina springer mellan brödet/mejeriet/osten och mellan varven tar Magnus - som är chef - hand om tipset/hästspelet.

Kundkorgsstaplarna växer raskt mot himlen.

"Snälla Magnus, kan du hjälpa oss med dem?" gullber jag och det gör han.

Ja, det fungerar jättebra alltsammans!

Vid femtiden kör jag hemåt .., nu är jag uppe i 60 km/timmen och känner mig trygg.

Jag möts av pElle som snirklar sig runt mina ben .., det blir lite småprat och kelande och sen kokar jag choklad och äter limpmacka med ost (barndomsminnen och sååå gott!) och solen strålar för fullt och pElle är sååå glad att matte är hemma och grannen har besök av sina barn och barnbarn - jag såg pappan i huset omfamna dottern och jag tänkte att åååå, detta att ha sina barn inom rimligt avstånd, vilken glädje det måtte vara -!

Å andra sidan finns det ju många som har sina barn eller föräldrar utomlands och det går det med.

Nu är det kväller och dags att vila upp sig inför morgondagens maratonpass.

Men s e n - åååå - halleluja för lediga helger!

En massa extra-torsdagsfönster ...


... från Turkiet.

Där har min f.d. arbetskamrat Malin varit på semester tillsammans med sin familj.

Malin är nog den absolut mest pratglada kassörska jag vet (jo, jag vet .., ni tror mig inte, men så är det!) och hon har en värme mot kunder och arbetskamrater som är makalös.

Och aldrig någonsin har jag träffat en människa som är så omåttligt stolt över sin man, som Malin.

Aldrig!

Så här skriver hon i alla fall:

"Sänder här ett fönsterfoto från Kizilagac Turkiet.

Utsikt i fjärran från våran hotellterass....Undrar så vad det är för en byggnad?
Undrar vem som har huserat där eller vem som huserar där....verkar som det inte är något liv där alls.....
Mellan vårat hotell och denna bygnad va det liksom INGNMANSLAND.....
Men kan tänka mig att det skall byggas på denna yta. Verkar helt obebott.
Ja, vilken underbar natur.
'Bergen i bakgrunden o havet på den andra sidan...Så underbart.
Varmt, sol och långa långa bad.

Havet var vid vårat besök 25 c o i poolen 27, ja, gissa om vi njöt.

Nu är det inte så långt väck till vi ska spela fotboll i Åsa. vi ska dit den första helgen i Juli.
Kanske kan vi klämma in ett besök på väg hem igen hos er.

Kram från Malin."
Förmiddag i landet Halland ...

Frukost ute på altanen .., småfågelkvitter och pElle som spankulerar omkring lite.

Barnbarnsprat från grannens tomt.

Och småbarnsgråt.

Och snäll morfar som tröstar.

Mätning med tumstock och salami från Neapel.

Te med citron och Zoegas kaffe.

Och snart jobb.

Torsdagsfönstret ...



.... finns i landet Västmanland.

Då anar ni förstås ..., jodå, det är stickmadamen som varit i farten.

onsdagen den 1:e juni 2011

Hemöver ...


Ibland, särskilt sommartid, översköljs jag av längtan till Skåne i allmänhet och Ystad i synnerhet.
Det är såna här stränder jag längtar efter.

Arbetstiden varar till kvart över sju, men ikväll är det mer än vanligt att göra och det drar ut på tiden.

När vi lämnar affären, säger vi till varandra att "guuud, så slut på vi är!"

En av arbetskamraterna har idag genomgått skiktröntgen av nacke, huvud och axlar ..., det är armar och händer som domnar av och jag tänker på den alltid effektiva Carina som idag sprang likt en iller mellan juicer och mejeriet och hur oändligt stressigt det är numera att vara affärsbiträde .., det går liksom inte jämföra med för tjugo år sedan!

På Ica Nilahallen i Malå kunde vi vara tolv, tretton stycken i fikarummet på morgnarna .., vi hann prata och skratta och nog fanns det att göra, men inte alls som under de senaste åren.

Nu ska allt färre, göra allt mer.

Så är det förstås överallt, på dom flesta arbetsplatser.

(Man undrar om där finns ställen där det är precis tvärtom .., där personalen säger .., "åå, så mycket lugnare det är nu för tiden!")

Vid halv åtta tar jag på mig moppehjälmen och kör hemöver.

Redan vid Särdal är jag uppe i 55 km/tim och börjar känna mig allt säkrare.

I gröngräset ligger svartvita kossor .., jag ser fladdrande fjärilar och små sädesärlebarn vid vägkanten.

Och två arbetsdagar återstår - därefter ledig helg.

Här och nu ....



Från min syster i Skåne kommer ett stort, brunt kuvert, innehållande en tidningsartikel.

Ett urklipp.

Ååå, det handlar om Tiina Sarap, en gång i tiden trogen sommarbesökare i Malå, då hennes pappa arbetade åt SGU.

Själv kom jag som tolvåring att hälsa på i Stenhamra (åkte tåg ned med hennes pappa och kräktes rakt över bordet i Lapplandspilens restaurangvagn ..., fick uppleva en "hippa" tillsammans med hennes klasskamrater - som till vardags hade skotskrutiga byxor och arméjackor, själv kom jag i elastabyxor med hällor - och hon var bara så innerligt snäll mot mig!) och jag minns ormbunkarna i Tiinas systers rum .., så vackert där var!


Kuvertet där urklippet låg och ett litet-litet-brev
Min syster skrev nog tusen vykort till mamma, under hennes tid på Ejdern.
Omåttligt idrottsintresserad är hon.
När det är OS sitter hon klistrad i soffan från första till sista tävlingsdagen.
Att Ingemar Stenmark blev Mästarnas Mästare gillar hon skarpt.

Nu har åren gått.

Jag är affärsbiträde och Tiina är professor i landskapsarkitektur i Alnarp.

Det går det med.

Och jag slår en signal - det är många år sedan sist - och pratet bara fortsätter, så där som det gör med vissa människor.

När Anders var nästan nyfödd, kom Tiina på besök till Malå.

Hon satt i trädgården ("trädgården" = på gräsmattan!) och höll den lille gossen i famnen och plötsligt sa hon: "å, Elisabet, han har samma vackra huvudform som din pappa hade!"

Jag minns att jag nästan föll baklänges!

Hur kom det sig att en elva-tolvårig flicka hade lagt märke till huvudformen på sin kamrats pappa?

Nu, långt senare, förstår man ju .., blir man arkitekt - av vilket slag det månde vara -, ser man säkert saker på ett annat sätt, mera formmässigt.



Och den lediga förmiddagen fortsätter.

Från utsiktsplatsen i soffan Ektorp ser jag en "långbeneskrank".
Den sitter på det öppna fönstret och vilar sig.
Sex ben har den.
Vilket sjå att hålla reda på dem alla!
Bara några centimeter från friheten sitter sexbeningen och får slutligen hjälp att flyga iväg.


Inför operationen.

Läser DN.

Kulturminiser Lena Adelsohn som är gravt hörselskadad ska opereras och om det vill sig väl, - om operationen lyckas - kommer hon nu att kunna lyssna till pilfinkstjatter och koltrastsång.

Och till näktergalen.

Kanske var det förra söndagen som jag i något satirprogram i radions P4 hörde hur man gjorde sig rolig över hennes sätt att tala.

Man härmade henne, helt enkelt.

Rent ut osmakligt tyckte jag att det var.

Oregelbunden arbetstid ...


Ja, just det.
Ginst är Hallands landskapsblomma.

... är det bästa jag vet!

Å, sicken ljuvlighet att inte behöva stressa på morgonen!

Vilken känsla att i lugn och ro få dricka morgonkaffe och iklädd nattlinne och fleecejacka hämta DN och upptäcka att ginsten - den vid vägrenen - står i blom!

Utan att en enda gång behöva titta på klockan .., kan jag stå och stirra upp mot taknocken, där herr och fru Stare har hyrt lägenhet under tredje tegelpannan från vänster.

Hela tiden flyger föräldrarna av och an och återvänder med insekter till gallskrikande småttingar.

Jag hör duvkorrrret och ser skatorna leta mat i komposten .., jag hälsar på pElle som ligger på en solstråle på altanen och under ett körsbärsträd står moppen "Hooper" och tar igen sig efter gårdagens utflykter.

Och nu stundar påtår.

Dagens fönster ...



Från madamen som sommarjobbar på Gränna Turistbyrå, kommer dagens fönster.

Den övre bilden är originalet, sen kunde jag inte hålla fingrarna borta och lät den blå himlen försvinna på en annan bild, den nedre.



Så här skriver Jenny om Brahehus.

"Hej!

Här kommer några fönster från Brahehus slottsruin.
Eller, det som en gång var fönster i alla fall.

Idag på min lediga dag beslutade jag mig för att besöka Brahehus slottsruin, strax norr om Gränna. Det var Per Brahe d.y. - greve på Visingsborg (Gränna-Visingsö) som började bygga Brahehus 1638, och det stod klart på 1650-talet. Det var tänkt att fungera som ett änkesäte åt hans hustru Kristina Katarina Stenbock. Men, hon dog hela 30 år före sin make.

Man har aldrig bott på Brahehus, men när Per Brahe hade fint besök lät han bära sig och sina gäster upp till Brahehus. 1708 bröt branden ut i Uppgränna by, nedanför berget, men det ville sig inte bättre än att elden nådde ända till Brahehus.

Och när elden var släckt var Brahehus en ruin...

Men, det blev lite av ett antiklimax.

För efter att jag cyklat i 3-4 km i konstant lätt motlut, och jag parkerat cykeln på grusparkeringen så börjar jag vandringen uppför berget.

Det här är en vandring som tog mej 30 minuter i bitvis (i mina ögon) krävande terräng.

Och när jag kommer fram till ruinen, upptäcker jag till min besvikelse att ruinen är stängd, p.g.a. restaurering.

Jag fick alltså bara beundra ruinen utifrån. Men utsikten var det ju inget fel på.

Sedan var det till att försöka ta sig ner från berget och mer eller mindre rulla hem!

P.S. Det går även att ta bilen till ruinen. Det finns en rastplats alldeles intill. D.S.

tisdagen den 31:e maj 2011

Och fuskade gjorde han också ....


Från hemtidningens sida om avlidna, hittar jag detta, skrivet av barnbarnet Olivia.


"Ikväll flög vår morfar i väg. Änglarna kom ner och hämtade honom upp till himlen. Vår morfar var en fantastisk man. Han var en riktig ”bonnpojke”. När han blev lite äldre fick han fara på barnhem. Efter det tog han sig till Afrika. Där borrade han brunnar och lärde sig swahili.

Han lekte alltid med oss barn när vi var små. Kurragömma var favoriten. Vi hade även springtävlingar. Morfar fuskade alltid. Det var fint. När vi var i stugan (Älgnäs) berättade han historier framför brasan om trollen som bodde i skogen. Tripp, Trapp och Trull. Om deras upptåg och om när han hjälpte dom med olika saker.

Morfar hade även telefonnumret till jultomten och ringde till honom när vi varit stygga och berättade att vi inte borde få några julklappar. När vi sedan vuxit upp visade han oss alltid filmer när vi hälsade på från när vi var små. Han spelade dragspel i Frälsningsarméns orkester och sjöng högt och tydligt på gudstjänsterna.

Vår morfar var underbar och nu finns han uppe hos Gud och tittar ner på oss. Tack för lånet. Ta väl hand om honom. Vi ses på ett tag."

Kan någon människa läsa detta utan att bli varm i hjärtat?

Nej, det tror jag inte.

Och han som fuskade i springtävlingar och var en sån härlig morfar, han hette Assar Svensson , bodde i Ursviken utanför Skellefteå och blev åttioett år.

en slags insikt ....


man bör vara måttlig i allting

måttligt glad

måttligt lycklig

hålla igen på överorden

bäst det är vet man inte vad som händer

men nu vet jag

min kamera avled nämligen lugnt och fridfullt

det var vid fyratiden

jag hade just tagit en bild av några svarvita kor

dom låg där

alldeles stilla i gröngräset

det var då det hände

se där

så blev det då lite balans mitt i all glädjeyra


kl.16.51.

nu har den - likt Jesus -

återuppstått från det döda

Ingen fördel alls med hängbröst ..


Mossfolk berättade i ett himla roligt inlägg om fåglar som jäklas.
Här har det varit upplopp, tror jag.
Hela bilen (som stod på sjukhusparkeringen), var översållad av fågelskit!

Vips, säger det, så är jag i Falkenberg och hittar direkt sjukhuset, som egentligen är en vårdcentral och det hela ser otroligt slitet och eländigt ut .., som hade man hamnat i forna Östtyskland.

I alla fall är det känslan man får när man tittar på utsidan.

Så där värst mycket angenämare är det inte inomhus, men det är okej.

Väntrummet är litet och där finns en kaffemaskin och några Marie-kex i en burk och gratis är det också.

Sånt värmer. Det visar på en slags omtänksamhet.

Fem kvinnor är vi som väntar på att bli uppropade och det är alldeles tyst när jag kommer in.

Sen är det inte tyst längre.

Det blir prat om svettiga jobb .., om lyckan i att köra moped (hur kunde man komma in på det då .., sicken tur .-) ..., om glädjen i att cykla (berättar kvinnan som har kommit pedalande från Heberg och från en plastkasse tar upp nyinköpta tunikor i glada färger) ..., om oron för att bröstet ska gömma elakartade tumör .., det pratas om högsommarvärme och en av kvinnorna - hon som tycker så mycket om att cykla - berättar om sitt arbete som lärare för döva barn och vi får veta att en av hennes kollegor kan - enbart genom att läsa på läpparna - avgöra om någon talar skånska!
Det tycker vi andra är intressant och så sitter vi där och säger skånska ord och försöker utröna om det syns någon skillnad.
Lite pratar vi också om kungen.

Och så ropas vi upp, en efter en .., det är som löpande bandet på en konservfabrik .., och jag hamnar hos en sjuksköterska - en man (född 1948, ååå, han längtar till pensionen, säger han ...) -, och behån har jag lämnat hemma, det finns liksom ingen anledning att ha den på och förresten är jag ju ledig .., och mannen hanterar vant mina bröst; först det vänstra och sedan det högra och jag frågar om det är nån skillnad på att röntga stora bröst eller små och mannen säger att det är betydligt enklare med små och medan han drar och rättar till tänker jag på hur det ska vara när han är med sin fru - jo, han har ring -, förvandlas då brösten till något spännande .., inte något som bara hör till jobbet?

Det där att genomgå en mammografi, det är som att grädda våfflor.

Eller att mangla.

Är brösten platta sedan tidigare, blir dom nu - om möjligt - ännu plattare!

Mannen som sköter apparaturen är en pratglad herre och han säger att om nu något skulle vara "otydligt" på bilderna, ja, om man tror att det är ett tekniskt betingat fel, så blir det återbesök i Falkenberg.

Är det däremot annat som inte kan förklaras, då blir det att åka till Halmstad.

Besked lär ska komma inom 2 - 3 veckor.



Efteråt.

Svänger förbi Ica på Skrea Strand som känns som ett ..., som Playa Inglés .., människor går i shorts och flip-flop-sandaler .., sitter på balkonger med ansiktet mot solen .., det är som en underlig värld.

Handlar lite.

Kör hemöver .., hamnar fel .., men kommer rätt.

Heberg .., Eftra ..., Ugglarp och så Stensjöstrand.

Det är när jag just har svängt in på lillvägen där vi bor, som det ser ut som på bilden här ovanför.

Å, hjälp vilken lycka!


Väl hemma igen.
Glad.
Sprallycklig.

Körde till jobbet vid åttatiden och var tämligen nervös innan.

Det är två år sedan jag senaste moppade på riktigt - det var på Samos i Grekland -, nu är det Halland och ganska mycket vind, men åååå, det går så bra, så bra!

Efter världens förmiddag (luggen var alldeles lockig av svett!!) tog jag på mig hjälmen och iväg.

Chefens fru Bodil följde med ut och beskådade underverket och jag tuuuuu-tuuuutade så där som Anders gjorde på den tiden jag ännu bodde hemma och han skulle till någon kompis.

Och så iväg!

Halvvägs hemma passerade jag kor och hästar och små lamm och till vänster, vid havet, hovrade ett jättestort gäng svarta fåglar (starar ...?), upp och ner och i slingor .., jag kände doften av nyslaget hö och av ren och skär dynga .., och jag ville bara gråta .., detta, att ta sig fram med moped (eller cykel eller mc) är för mig en frihetskänsla - närapå omöjlig att beskriva -!

Och medan jag passerar Steninge och vandrarhemmet där vi hade bloggträff, minns jag tydligt tiden på dejtingsidan. Där hade jag skrivit att jag drömmer om att köra moped genom Europa .., så där när jag är pensionär eller om jag vinner mycket pengar och kan ta ledigt.

Alla - säger alla - män som svarade, sa att "men du kan få åka med mig, jag har motorcykel!" och när jag sa att det inte var ett dugg intressant, jag ville ju köra själv, så avtog intresset snabbt.

Det var väl i det sammanhanget en man från Lund raskt tackade för sig.

"Du är alldeles för egensinnig!" sa han.

Jo, jo.

Nu blir det bil till Falkenberg och sjukhuset.

Brösten ska röntgas.

Ack ja.

Men lycklig är jag!

Skräcken ...



Micke i Ångermanland tipsar om något som han gärna skulle vilja se .., nämligen detta.

"Preikestolen" i Norge.

Jag kan inte tänka mig en större fasa än att parkera bilen här, gå ut mot stupet och titta ner.

Hade jag haft småbarn, hade jag v ä g r a t i sten, aldrig att dom finge gå ens i närheten av stupet, om än så med vuxna i sällskap .., och aldrig att jag släppte ut någon hund just här!

Usch, jag får rysningar bara jag tittar på bilden!

Men vackert är det.

Norge ä r verkligen bland det vackraste som finns!
Och hurra, hurra för Lilla B!

Ja, det är inte bara Karin/Mossfolk som fyller år idag .., det gör även madamen som har en sida som gör mig så glad .., den är så somrig och varm och där vimlar det av tomatplantor och annat härligt!

Grattis till dig också, Lilla B!
Idag fyller Karin år!!

Eller "Mossfolk".

Tänk, så länge man har varit på hennes sida och läst om hästar och hundar (Lurvig) och nu två katter och om mannen som blev sambo och om förlovning och om härliga mor, - eller farföräldrar och en lika härlig mamma och pappa, för att nu inte tala om lille,- eller storebror som bor i Danmark!

Och inte att förglömma sambons dotter, som man snart tycker sig känna.

Hon som är så vacker.

Men idag är det minsann bara Karins dag.

Stooooort grattis från oss i det gula huset i landet Halland!

Dagens fönster ...


... kommer från madamen i södra Frankrike.

Just det.

Madame Monet.

måndagen den 30:e maj 2011

Lika bra att erkänna ...



Det är en plåga att se kungen intervjuas i tv:s nyheter.

Åååå, så han våndas!

Och jag tänker att det kan inte vara lätt att vara offentlig person, bäst det är kan man - om inte bli kung - så kan man bli gift med en kung, och man kan bli statsminister eller vanlig riksdagsman och vips, uppenbaras alla ens synder.

Gamla bekanta och skolkamrater från förr letar i minnets arkiv och kontakter omgående Expressen eller Aftonbladet och vittnar om vilken eländig moral man har haft.

Och gamla pojk, - eller flickvänner vädrar morgonluft och erbjuds och tackar glatt ja till miljonbelopp för bilder från ett passionerat kärleksliv i ens ungdom.
Ja, naturligtvis inte i min, men in andras.

Och tänk om en mig närstående herre någon gång blir statsministerkandidat, ja, vad vet man!

Vad kommer då löpsedlarna att handla om?

Så ikväll, just när kungen har berättat hur det var, frågar jag honom.

"Nå, min käre herr pensionatsvärd, har du någonsin besökt en strippklubb?"

Den närstående funderar en stund.
(aj, aj .., det är oroväckande).

"Ja, så är det faktiskt.I min ungdom besökte jag Kiviks Marknad och där uppträdde en kvinna på en motorcykel och bäst det var slet någon av henne kläderna och där stod hon i bara Eva-dräkten!"

Den närstående tycks inte alltför bedrövad vid tanken på den lättklädda damen.

Sen kommer han ihåg ytterligare en episod.

"Hmmm .. , ja, vi var i dåvarande Tjeckoslovakien och råkade (obs. "råkade") komma på en varité med damer som uppenbarligen tyckte att det var väldigt varmt inomhus och därför tog av sig precis allting. Det var då min reskamrat kom med repliken att .., detta måste vara en (check) tjeck utan täckning!" säger den närstående.

Aha, det var ju rent filurigt!

Ja, det var allt.

Något mer kan han inte komma på.

I alla fall inte för tillfället.

Ja, nu vet ni, i fall herr pv blir statsminister eller något sådant.

Ps. För övrigt tycker jag inte alls att det är så hemskt om någon går och tittar på "lättklädda damer", inte ens om kungen gör det. Tiotusentals svenska kvinnor har gladeligen betalat för att få se muskulösa herrar (typ Chippendales) visa upp behagen och även om jag själv inte för fem öre skulle lockas av detta, så anser jag inte att dessa kvinnor är sämre än andra.
Däremot tycker jag att det är alldeles på tok om kungen inte talar sanning när det gäller detta som han påstås ha varit med om. Han lät lite ..., svävande på målet ,-)
Och då ..., blir det ju genast så oerhört mycket mera pinsamt. Ds.
Ikväll .....

.... har jag kört lite moppe runt här omkring.

Ner till havet och tillbaka och till kustvägen och ner till havet igen.

Snirklat lite.

Testat att vända och kollat lyset och lite annat.

Gasade på uppför backen.

Looooog.

Hjälmen i handen.

Nyckeln i den andra.

L y c k a.

Ett långsamt farväl ...



Så här ser han ut, mannen som ikväll seglade iväg med den gamla trotjänaren.

Ni vet, Volvon från 1984.

"Du borde ju rent av få en kram, som tack ...!" sa jag till köparen när vi stod i hallen - det var pv, mannen och jag själv -.

Och det ska jag säga er, att det var en kram som hette duga!!

Han kom emot mig med glitterögon och tog några rejäla grepp om sidfläsket och en puss på kinden fick jag också, men allt var väldigt oskyldigt, nej, inte alls som han, herr Fransosen.

Och jag tänkte att hoppsan .., det här är en man som tycker om kvinnor av alla de sorter!



Och nu har bilen och den kramglade mannen givit sig av.

Stackars pv kastade sig över vedklyven i ett försök att inte bryta ihop
visa sin bedrövelse.

Över bilen, alltså.

Kanske går det över?

En sorgens kväll ...



Ikväll är det farväldags för pv:s gamle trotjänare, den röda Volvon utan innertak.

Ja, innertak finns kanske, men det är gul frigolit utan klädsel.

I snart två års tid har bilen stått nere vid vägen, på lilla "lägdan" och nu är den på gränsen till vacker .., ja, det är närapå som en installation - själva bilen och alla nässlorna som är så vackra -!

Bilen ska hädanefter tillhöra "Erik".


När jag kommer hem från Gullbrandstorp där jag hämtat pv:s cykel (han moppar ju), kommer pElle och sigge nilsson och möter mig.

Och när sigge blir riktigt glad och till sig .., då lägger han sig på marken och kråååmar sig och har sig.

Visa tungan kan han göra också!

I en låda fylld med papper ...



... hittar jag ett realexamensfoto från början av 60-talet.

Min syster - hon som emigrerade till Australien -, är med på bilden.

Och leende inser jag .., att det finns fler i familjen Nilsson som inte vill gå i Samlad Tropp.

Här och nu igen ....



Nya moppen Hooper och jag har testat och kört ner till stranden.

Det gick bra.

Husets herre fick äran att köra hem den från Gullbrandstorp.

"Det tog elva minuter från Hemköp och hem till pensionatet ...", sa han.

Och så muttrade han lite om att den lät lite väl mycket och så.

Ja, ja ..., det är smällar man får ta.



Bakom det som en gång var tänkt att bli ett hönshus, upptäcker jag ett emaljerat fat.

Det var där jag även upptäckte herr eller fru Orm.

Vid komposten träffade pv på tre kopparödlor, modell aningen längre.

Husets Lilla Tiger ...







Och finns där nånting så härligt, som att få ligga och gosa i sanden!

Här och nu ...


Ledig dag.

Solsken och värme.

I älsklingskoppen Zoegaskaffe.



Och helgens tidningar i en stor hög framför mig.

Jag läser om Norge ., om Geiranger med fjorden och klippan och jag tänker på alla barndomssomrar då man satt i pv:ns baksäte (så småningom blev det en Amazon) och pappa (denna norgefantast!) som körde och mamma på passgerarsätet och det var tält och primuskök och hopfällbart campingbord .., och när vi satt på någon enkel rastplats, vinkade man till alla bilar som hade AC i början av registreringsnumret.

När jag tittar på tidningsbilden blir jag nästan kräksjuk.

Inte för tio miljoner kronor skulle någon få mig att gå ut på den avsatsen.

Läser om Hurtigrutten.

Och där är två uppslag med dödsannonser.

En mamma som heter Agneta - eller hette - skriver: "glöm inte att jag alltid älskat er".

I dödsannonser förr i tiden fanns mest kors .. nu vimlar det av olika tecken!

Det är gullvivor, vitsippor. rosor och liljekonvaljer .., där är småfåglar, nottecken, ett dragspel, en fotboll, en segelbåt, en delfin, där är solnedgångar och ordenstecken och en målarpalett.

Så många levnadsöden som ryms mellan sidan 21 och 23!

På sidan 25 säljs vinylskivor och korthåriga taxvalpar.



Ler åt tecknade miniserien.
Ja, just så var det.
Och där fanns bara en enda tv-kanal.



Tar mig an korsordet.

Det är så enkelt att jag för ett ögonblick tror att det är ämnat för barn.



Läser underbart reportage om italienska invandrare som lyckats i vårt land!

Blir upprymd.



Vilka driftiga människor det finns; fyllda med en till synes aldrig sinande energi!

Eller jävlar-anamma.


Anna Maria Corazza Bildt berättar om första mötet med Carl.



Jag går in och hämtar saft.
Tittar på kylskåpsmagneten som alltid får mig att le.


Sen ut igen.
Till grönska och rödhakesång.

Och göken.
Västergök är bästergök.