.. att jag tänker på dig nästan varje dag.
Inte så att jag gråter - det var länge sedan jag gjorde det -, men jag tänker ändå på dig.
Småtankar.
Så där hur du var när du ännu var frisk, men även senare .., när du satt där tyst i rullstolen och inte kunde säga just nånting.
Jag tänker på när vi satt på balkongen på Ejdern och sjöng psalmer tillsammans och jag tänker på hur det var när Fonuspersonalen hade hämtat dig och jag - några timmar senare -, återvände till Ejdern och kastade mig gråtande på din säng som då var tom ..., men på kudden fanns avtrycket kvar från ditt huvud och alldeles förfärligt sorgligt var det och Eva-Lena från personalen satt i en fåtölj intill och sa absolut ingenting, men hon fanns där.
Sånt tänker jag på.
Idag såg jag på norrans hemsida att Tage Eriksson har dött.
Snart har alla dom som för mig var själva Malå, försvunnit.
Det känns underligt.
Ja, ja.
Nu ska jag lägga mig och läsa deckaren av Peter Robinson och i morgon är jag ledig och förresten minns jag hur len din hud alltid var, i alla fall dom sista åren.
Det här blev bara en liten kvällshälsning till dig, så där så du inte tror att du - efter treochetthalvtår - är bortglömd.
Det är du inte.
5 kommentarer:
Jag känner likadant och det är en sorg i sig fast man inte sörjer alla som avlilder som personliga förluster. Ja, Tage hade jag ju en slags personlig relation till även om det var i utkanten av mina sådana. Men just detta att mina föräldrars generation snart är borta, det är svårt. De som var samhällsbärarna när jag växte upp, var engagerade i församlingarna, i förenings- och näringsliv, politik och som föräldrar till mina vänner. Av det "gamla gardet" brandmän är det ett fåtal kvar. Det var en stor del av dessa herrar som fanns som stolpvirke i bygden på den tiden.
Och man ska förstås inte förringa kvinnornas roll. Det var naturligtvis hustrurnas och mammornas ständiga hemjour som delvis möjliggjorde männens engagemang utanför hemmet.
Det är annorlunda nu. Ingen har tid eller ork med ett sådant engagemang. Arbetslivet kräver så mycket av oss alla som är en del av det. Jag vet inte heller om ansvarskänslan är densamma hos min generation och de ännu yngre som den var hos de som nu är på väg från oss. Övre huvud taget känns det som om "vårt gemensamma" inte är lika viktigt som det var förr och jag är inte övertygad om att det är en positiv utveckling.
Ingela: när vi var uppe senast, pv och jag själv - kände jag det så tydligt och än värre är det ju nu!
På Ringvägen var redan då Ann-Britt Sandström och hennes man borta, grannen Simon, Seth Lundström .., ja, det tog aldrig slut!
Och pappas arbetskamrater, Kia Bäckman som brukade sitta vid köksbordet röka pipa och diskutera religion med mamma och dom tyckte så mycket om varandra.
Och sen alla andra.
Margareta Nilsson, som var en sååå stor del av min uppväxt.
Det känns som om själva stommen är borta och jag kände mig "husvill", eller kanske själs-vill, vid det där besöket.
Det blir som ett annat slags liv.
Precis. Man måste inse att det är jag själv och mina jämnåriga som är samhällsbärarna. Borde vara i alla fall.
Så fint du skriver till din mamma, Elisabet.
Viie bara säga det..
Kram!
Verkligen underbart fint skrivet om din mamma!!Så härligt att du hade en sån mamma.
Ja känslan av saknad och viss sorg går aldrig bort för en mamma är en del av en själv.
Kristina Lugn sa en gång att det är dåligt att man inte ens kan ringa.....
Kram och tack från Eva i Tyresö
Skicka en kommentar