onsdag 17 september 2014

Idag ...


Det allra ljuvligaste sensommarväder begåvas vi med .., det är nästan ofattbart .., och från Australien kommer mejl där det vittnas om att våren har anlänt .., "vi har tjugotvå grader varmt och jag har vårstädat och putsat fönster och gjort fint i trädgården, ja, allt förutom citronträdet som ska beskäras först när det blir höst", skriver min syster lyriskt och jag tänker att du kommer nog att bli förvånad Birgitta, då, när jag berättar att vi idag har suttit på stranden i Steninge i var sin solstol - friherrinnan och jag - och två gånger simmat och dykt i absolut klart vatten, må så vara att det bara var sexton grader varmt, men ändå, vi är ju ändå i mitten av september och lite till!

Det är vad jag tänker.

Vy upp mot kustvägen. Vandrarhemmet skymtar längst till vänster.

Stranden i Steninge, alltså.
Ett femtiotal meter till vänster om oss, sitter en man i självaste adamsdräkten.
Han är i vår ålder kanske, relativt vältränad .., och går nu och då ut i havet och plaskar lite .., ångrar sig, går upp längs piren .., doppar höger fot i vattnet och vänder sedan om och går rakt mot oss .., vi blundar mot solen och för att vara artig ..., sen rundar han våra solstolar .., jag hör honom alldeles där bakom .., så går han till sin stol .., står där och sträääcker på sig och har sig, allt medan skarvarna en bit ute till havs sitter på stora stenar och torkar sina vingar.

Vi har kaffe med oss i var sin termos ..,. friherrinnan bjuder på en saftig chokladkaka .., och vi pratar lite om hennes hund som ska tillbringa några dagar hos oss i det gula huset.

Anslagstavlan just innan stranden ...

Sen åker vi hemåt.
Var och en till sig.

I bilen tänker jag att septemberbad är dom allra bästa.


Och ja, jag rev av en liten lapp som önskade mig lycka och kärlek. 
Det är väl kanske det viktigaste ändå.
Och vilken bloggare tror ni ...


... att jag tänkte på vid åsynen av det här vackra golvet ...?

Jo, stationschris med sitt vackra golv!
När jag såg detta ...



... i den där underbara pappershandelns skyltfönster, ja, då tänkte jag förvisso ännu en gång på Kattis, men jag tänkte också på den här madamen.
Och när jag såg detta ...


... då tänkte jag - med ett leende på läpparna - på den här mannen.



Och en bild till kattis ...


Hon som inte tycker om petunior.

Tänk, att man kan strosa omkring i London och plötsligt komma att tänka på bloggvänner.
En bild till mossfolk ... 


Var det inte ni som hade problem med fåglar som lortade ner er bil i Örebro?
Här har ni en till som nog har problem.
Vid frukostbordet ...

Fr.ån vänster Toy med fina naglar, Don, pv och jag själv.

Varje morgon tilldelas vi plats i hotellets stora frukostmatsal och två av tre gånger hamnar vi intill ett par i vår ålder eller lite yngre.

Den första morgonen bär mannen keps och jag tänker att han kanske är irländare; det är en sån typ av keps, ni vet .., ja, som en irländsk man som är ute på promenad och tittar till sina får. Nåt sånt. Och han är liksom fyrkantig hela han.

Kvinnan är ganska lång och till synes vältränad .., hon har håret uppsatt i en knut på toppen och där sitter vi och äter frukost intill varandra; det är bara några centimeter mellan borden som är anpassade för två.

På söndagen, den sista dagen, hamnar vi fyra i den andra frukostmatsalen, den som är mindre och mera intim. Och fortfarande borden intill varandra.

Då blir det automatiskt lite småprat .., ja, så där var man kommer ifrån och vi får veta att paret är från Texas - från Corpus Christi - och nu är dom alltså i London på semester, men dom har även besökt Irland.
Kvinnan heter Toy och mannen Don.
Hon är hårfrisörska och han arbetar på ett oljeraffinaderi.

Och så sitter vi där och pratar om vad vi har gjort och vad vi tycker om London och både kvinnan och mannen är så förvånade över hur oartiga engelsmännen är.
Det är knappt jag tror mina öron!
Och vad skulle dom tänka om dom kom till vårt land, ett land där kvinnor kan bli upprörda om en vilt främmande man ger dem en komplimang,  eller om någon håller upp dörren för dem.

"Tänk, här ser vi män som inte reser sig upp och erbjuder sin plats på bussen eller tunnelbanan när en kvinna kommer .., det skulle  a l d r i g  hända hemma i Texas, det har man fått lära sig sedan man var barn .., var man inte varit artig mot kvinnor eller äldre, ja, då hade man fått en smäll av pappa ...", säger Don leende.

Han kan bara inte förstå det.

Och vi som tycker att engelsmännen är sååå artiga!
Då kommer jag ihåg anna of sweden som ju berättade om livet i USA och hur hon reagerade när hon hade flyttat hem till Sverige igen, ja, över att vi svenskar kunde vara aningen buffliga och inte så artiga som amerikaner, och jag undrar om inte Monet i Frankrike skrivit om samma sak?
Det tänker jag på just då .., att allt verkligen är relativt och beror på vad man är van vid.

Nå, men vad mera pratar vi om?
Jo, om dom enorma avstånden i Texas och om vapen, till exempel.
Självklart har familjen vapen hemma, såväl till jakt som till att försvara sig med, och om det pratar vi också, om olikheterna. 

Skellefteå BB den 2:a juli 1986, jag blir mamma för tredje gången.

Men det finns sånt som är likt också.
Toy och jag själv har tre barn, varav det sista är ett rejält sladdbarn.
Nu ska deras eftersläntare - en son - flytta hemifrån, men just nu, när paret är på semester, tar sonen hand om husets hundar, en beagle och en boxer.
En katt finns också i familjen.

Och vi pratar om hur det var när vi väntade det där sista barnet och hur det kändes sen.
Glädjen över att bli mamma igen.

När frukosten är avklarad frågar jag om .., ja, om händerna, ni vet ., och det går bra, säger dom båda.
Och när bilden är tagen och vi reser oss upp och lämnar bordet .., då får jag av kvinnan den varmaste kram jag fått på evigheter ..,  lääääänge känns det som .., och jag blir så rörd så  jag nästan börjar att gråta.

Vilket fint möte det var!



Dagens fönster ...


.... finns i London.

tisdag 16 september 2014

Kommande vinster i lotteriet ...



Det är knappt man vågar berätta det, men förutom goda middagar, så shoppade jag bara fyra saker.
Fyra saker!

Jo, det var tre helt ljuvliga kort (lilla butiken ligger i anslutning till tunnelbanan High Street Kensington och jag bara älskar deras utbud av kort och presentpapper!), det är dom ni ser här.
Det översta tycker jag nog symboliserar själva tanken med lotteriet.

Det fjärde var ett presentpapper som jag tänker rama in .., å, det blir nog en fin tavla, men den ska jag behålla själv.



Så sant, så sant.



Och det tror jag att det här också är.

Korten är dubbla och kommer att lottas ut i kommande lotterier.
Ett per gång.

(Pv då ...? Jo, han shoppades loss alldeles omåttligt och köpte trettiotvå eller trettiofyra tvålar, alla av samma märke. Han tänker tydligen hålla sig ren resten av livet.)
Mitt eget bästa ...


Fredagkväll i London.
Nästan som min dröm ..., ni vet, den där .., ja, den  som påminner om en stor, härlig italiensk familj.

Från vänster pv, Maria (som närapå blev helbrägdagjord  .., diskbråcket höll sig på behörigt avstånd  under dom här dagarna), Ellie, Emma, Sabina, Anna och Micke.

Ellie och Sabina är bästa kompisar till Emma.

Och Sabina har just förlorat sin snälle farfar.
Om honom berättade hon mycket; hur snäll och smart han alltid var .., hur han kunde fixa allting .., från motorgräsklipparen som tjorvade sig, till husbyggnationer och annat. Och hur han blev allt sjukare och nästan försvann .., armarna som blev tunnare och tunnare ..,  och hon berättade leende om lillkusinen som skulle rita nånting till farfar efter hans död, och hur hon tecknade solar och annat glatt ..., och hur samma lillkusin undrade var man nu ska titta när man pratar med farfar?
Uppåt eller neråt?

En sån otroligt fin kväll blev det och så småningom var lokalen i det närmaste fylld av människor i olika åldrar. 

Det var nog mitt allra, allra bästa.
Om man är van vid Ejdervägen i Stensjö ....




.... så blir londontrafiken i mäktigaste laget.

Jag skulle - lätt som en plätt - kunna tillbringa mesta delen av tiden i någon av alla parkerna.
Trafikbruskaos är helt klart inget för mig.

Den här lilla enminutsfilmen är tagen vid apoteket Boot´s, alldeles intill tunnelbanestationen High Street Kensington. Till den hade vi kanske fem minuters promenad.

Och som vi häpnade över alla cyklister som kom susande i samma filer som bilar och bussar; det var, åtminstone för mig, ett smärre mirakel att ingen blev överkörd!

"Men du ..., nästa gång kan vi väl åka till sydvästra delen av England, till Cornwall, t.ex ...?" säger jag till pv, han som absolut inte vill traska omkring i någon fler storstad.

Han tycker att en bilsemester i Skottland vore perfekt.

Ja, vi får väl se.

(Filmad med min Iphone .., så blir det därefter).

Och ja, jag har tydligen ett överskott på bloggenergi .)
Jean och Cyril ...


Å, alla dessa mänskliga möten som blir till små mentala doppvärmare!

En av morgnarna sitter jag i hotellets foajé och väntar på pv.
Intill mig, i en skinnsoffa, sitter ett par i 70-årsåldern .., kvinnan håller hela tiden sin hand på mannens ben ., dom pratar och skrattar, eller  h o n  pratar, mannen säger just inte så mycket.

Så jag frågar om dom är här i London på semester?
Jo, det är dom såklart.

"Vi firar vår trettioförsta bröllopsdag!", säger kvinnan och ler så ömt mot sin äkta hälft.

Från Nottingham är dom .., en dag återstår av vistelsen i London ..., varje år blir det samma sak .., några dagar i huvudstaden .., ja, fast deras barn har föreslagt Tobago eller nånting lite mer exotiskt, men nej, det är just så här det ska vara, säger Jean.

Och så frågar jag om jag får ta en bild av deras händer?

"Of course, dear!" säger Jean.

Och medan jag tar bilden, tänker jag att hon påminner om min barndoms tant Sylvia, hon som alltid var så glad och nästan skrattpratade.

Hjärtat blir varmt.
Det bästa för Turtlan i Karlstad ...


Hej!

Du brukar skriva att du är "enjängd".  Mina bidrag kan lätt tituleras detsamma.

Mitt bidrag blir återigen en båttur.

Soligt och fint. Bara lite vind så vi gasade på i 18-20 knop. Lite som om man flyger över vattnet. Vi brukar annars tuffa fram i 7 knop för är det lite vågor så blir det studsigt och hoppigt i 20 knop.

Middag i aktersoffan i skön septembersol vid en brygga. Småprat med ett segelbåtspar som köpt sin båt i Skottland och seglat hem den ända hit. Glassköp från självserviceglassboxen där nära bryggan till dessert.

Sånt gillar jag och det har jag ofta skrivit. Eller hur!

Turtlan

//Elisabet skriver: allra bästa madame sköldpadda ..., du får vara precis hur enjängd du vill! 
Och tänk ..., nu har jag varit där!




Äldsta dottern filmade .., jag var så inne i sjungandet att hade hon inte stått där med kameran, hade jag helt glömt bort det! En bit in i sången ser man en man som viftar med en flagga, han har en ljust brun tröja på sig. Den mannen (i min ålder, kanske..) dansade och skuttade i timmar och han var bara så helt underbar, så till slut gick Maria fram till honom och sa att om vi svenskar hade fått bestämma, så hade han vunnit dansmästerskapen, ja, jag gick också fram och tackade honom för den fina showen (och s o m  han dansade!) och frun gapskrattade och mannen sa ..."oh, thank you, give me a kiss!" och det fick han, på kinden.





Tack Maria!



Filmarens högra hand som vilar mot gräset.
Vinklingen av tummen är så typisk för henne.





Och innan allsången började, uppträdde bland andra Earth Wind & Fire och då blev det sånt ös i publiken .., till och med att jag själv vecklade ut mig och rent omöjligt var det att stå stilla!
Den här sången spelades det och mycket blås var det och bara så härligt!


Så här såg det ut då ...





Och lätt att skutta med var det även i den här sången, sååå passande den trettonde september!
Dagens fönster ...


... speglar sig i ett annat fönster - mäklarens - och där står vi och förundras över lägenhetspriserna.