torsdag 18 december 2014

En vanlig torsdag ...


... får vi besök av lille Messi, han som är den tuffaste av ungkatter och harry blir sååå glad och dom stryker sig mot varandra och leker lite i rummet ..., det vill säga, Messi ligger på mattan och viftar med tassarna och klorna är ute .. och harry skuttar runt, runt honom, men vågar inte anfalla.

Sen kommer sigge nilsson hem och då är det slutskuttat .., för troligen har Messi fått på moppo av sigge, för Messi mooooorrrar och blänger lite förskräckt på sigge ..., så jag låter honom gå ut igen.
Messi, alltså.

Och jag har arbetat från åtta till ett och det har varit sååå roligt!
Att göra fint i mejerikylen .., det är nästan det bästa jag vet.
Chauffören från Arla  - han kommer egentligen från f.d. Jugoslavien -, han var så snäll och omtänksam och lyfte ner mjölkbackar från dom högsta staplarna, alldeles utan att jag bett om det!
Sånt värmer.

Och så behövde jag inte sitta ensam i fikarummet .., jag hade skivat gurka och paprika och från charken kom A-M med grillade kycklingklubbor som jag förvandlade till smörgåspålägg och det blev sååå gott! Lite prat om hur olika vi alla prioriterar olika sysselsättningar i affären blev det och så har det varit så länge jag har varit kassörska. I fyrtio år, alltså.

För mig är mejeri och frukt, - och grönt viktigare än kolonial, men för den som är kolonialansvarig är det kanske tvärtom .., osv. Många leenden blev det och jag kom osökt att tänka på en av mina före detta chefer Anders från Sjöbo (helt underbar!) som ideligen predikade vikten av att prioritera rätt.
Det var nog inte alltid att han ansåg att jag gjorde just det :)

Nåja, endast fyra år återstår av mitt yrkesverksamma liv, om jag nu får leva i fyra år till.
Sen ska jag erbjuda mig att hoppa in som timvikarie, när någon är sjuk.

Ja, det var väl allt.

Dagens fönster ...


... finns hos Ecke och Britt.
Ja, i deras lilla gula uthus.
Bilden togs igår.
Inte en snöflinga så långt ögat når!

När vi kom hem från vårdcentralen igår, då fanns på trappan vid ytterdörren en burk hemlagad äppelchutney, förfärdigad av den alltid så rara Britt.



Så här ser Britt ut när hon en sommarkväll serverar oss lite mat.
Hennes röst är mild och vänlig .., jag brukar tänka att om jag låg på sjukhus, då hade en sköterska med den rösten och personligheten varit som balsam.

 

Och när vi möter henne nere på stranden, det är när hon är på väg hem efter sitt sedvanliga
kvällsdopp.

Min dotter AP mötte henne en sommardag och sa - efteråt -, ååå, så där vill jag se ut när jag blir över åttio år!

 

onsdag 17 december 2014

I väntrummet ....


... får vi vänta en kvart eller mera och det är ju inget att beklaga sig över och läkaren som hämtar pv är samma som förra gången, en vänlig och magerlagd herre i vår ålder (det visar sig att han är född 1959, ja, någon frågade och det var inte pv ...) och jag följer med till undersökningsrummet, ungefär som när barnen var små och skulle kontrolleras på Barnavårdscentralen, men nu är det ju så att herr pv inte kan prata och jag tänker tala om hur energisk och fylld av energi den mannen är i vanliga fall, så där så läkaren verkligen får veta att det är så väldigt mycket annorlunda nu.

Så det gör jag.
Berättar.

Pv väser mest fram ja eller nej och det lyssnas på hjärta och lungor, tittas i munnen och tas EKG och tidigare har en rad prover tagits, nu utökas det hela och innan vi går därifrån, har den sjuke fått ett recept - eller flera - på bland annat antibiotika.

Känner han sig inte bättre, får han höra av sig igen.

"Å, I love You!" säger jag till läkaren som mest av allt ser ut som en kontrollant på en fabrik som gör yllesockar.


I väntrummet (där jag läser en intressant artikel om antikhandlare i Dalarna ...) träffar vi vännen Anna-Karin ... AKiH (Anna-Karin i Halmstad) och det blir ett mindre kramkalas och prat om hur och var och när och jaha, hennes hund har blivit sjuk och nu ska hon hämta ut medicin på apoteket, det som ligger vägg i vägg med vårdcentralen.

Det är nog två år sedan vi senast sågs, men Anna-Karin är sig lik.
Och samma varma leende har hon.
Det har för övrigt även kvinnan som expedierar inne i Apoteket.
(Visst känns det dumt att säga "i apoteket" .., man, i alla fall jag, vill säga på apoteket.)



Och ja, jag är barnslig och tycker så alldeles omåttligt om såna här skyltar.
Jag blir helt enkelt glad av dem!

Nu har vi varit hemma i flera timmar, ätit hemlagad (och het) fisksoppa tillsammans med friherrinnan (som nog tycker att jag borde hushålla lite med chilipeppar ...), tittat på handboll .., jag har pratat med äldsta dottern på väg till sitt jobb bland pyttepyttepyttesmå barn .., och Kuba och USA ska bli vänner igen och pv:s brorson Hannes fästmö blev inte mästare i städning, men kämpade väl ändå.

Och i morgon arbetar jag förmiddag.

Så ligger det till.

Dagens fönster ...


... finns i ett litet gult hus på en kulle, allt uti landet Halland.

Ja, det har ni hört förut.

Och visst är trädet vackert!

(Bilden togs idag ..., ser ni hur grönt gräset är? )
Det bästa för sportiga jenny ....


 ... var ju helt klart helgen i Stockholm.

Huvudmålet med den här resan, var tro det eller ej, att besöka en kyrkogård.
Men det är inte vilken kyrkogård som helst. Nej det är Sveriges största kyrkogård, med ca 33 000 gravar. Jag pratar om Norra begravningsplatsen i Solna.



Och anledningen till att jag ville dit beror på S.A. Andrée, K. Fraenkel och N. Strindberg är begravda. Och då jag levt med dessa herrar och den ödesdigra Andreexpeditionen ansåg jag att nu är det minsann dags att hälsa på männen. Jag hann med ytterligare två kyrkogårdar, Skansen och julmarknaden där, Historiska museet, jul marknaden på Stortorget, Stockholms Stadsmuseum, Medeltidsmuseet och ett biobesök innan det var dags att åka hem igen.



Alldeles själv var jag på den här resan var jag också, och det var inte sista gången jag åkte iväg på egen hand kan jag säga!
 
//sportigajenny